Norden

Viruset och vetenskapen – finns det forskningspolitiska lärdomar?

Vad betyder coronapandemin för forskningen? Frågan kan få gälla både forskningspolitiken i begränsad mening och den vidare synen på forskning, hur den går till, vad den kan användas till och med vilken auktoritet den framträder?

Sverker Sörlin, professor KTH Stockholm

Covid-19

Forskning om själva coronaviruset och om covid-19-sjukdomen har exploderat över hela världen. Det norska Folkhelseinstituttets löpande kartläggning hade i slutet av maj räknat till 17 000 publikationer (Morgenbladet 29 maj). Det gäller bland annat specifika undersökningar om virusets egenskaper och effekter och om sjukdomens förlopp.

Det gäller också sökandet efter olika testmetoder för att fastställa smittspridning och inte minst antikroppar, där den svenska molekylärbiologen Sophia Hober lett ett framgångsrikt projekt (Dagens Nyheter 4 maj). Och inte minst gäller det jakten på ett fungerande vaccin som pågår över hela världen med mängder av företag och laboratorier inblandade.

Snabb publicering

Utvecklingen är mycket snabb. Publiceringen av nya resultat har ansetts så angelägen att tidskrifter lättat på sina normala rutiner för förhandsgranskning vilket lett till flera förhastade publiceringar och att resultat och artiklar fått dras tillbaka. Detta har i sin tur lett till en debatt om vetenskapens, och kanske särskilt den medicinska vetenskapens status i allmänhetens ögon.

Vitt skilda positioner har intagits. En går ut på att de senaste månadernas febrila aktivitet med många projekt, små studier, snabba publiceringar och frekvent kritik, men också frekventa omformuleringar av den rådande «vetenskapens ståndpunkt», har varit skadlig för vetenskapens status, menar några.

Det drar ned förtroendet, har man sagt, när forskningen i en så allvarlig situation delar upp sig i krigförande läger och inte kan ena sig om – ja, särskilt mycket alls, till exempel om det är bra att bära munskydd eller om huruvida tillfrisknade covidsjuka blir immuna och hur länge.

Andra har anfört närmast den motsatta uppfattningen. Det som skett under första halvåret 2020 kan ses som en fast forward-version av normal science i Thomas Kuhns mening. Det vill säga ett fortlöpande testande och förkastande av empiriska hypoteser och teoretiska förståelseramar.

Processer som normalt tar många månader och ofta flera år genomförs i coronakrisen i ett slags politisk-medial realtid. Det är ursäktligt, menar många, eftersom det handlar om att påskynda förståelsen för att rädda liv.

Med samma argument tummar nu myndigheter i flera länder på gängse regler för läkemedelstestning, i syfte att främja snabb tillgång på livräddande vaccin. Risken ökar, men, säger försvararna, det gör också den potentiella vinsten (även för de inblandade företagen och länderna där de är verksamma …).

Innsikt i forskning

Det finns även några som anfört att det vi ser är det bästa som kan tänkas eftersom stora grupper i samhället som normalt har ett ytligt och okritiskt förhållande till forskning nu faktiskt blir på det klara med hur det går till att söka ny kunskap. Inslag i kunskapsprocessen som normalt stannar i peer review-utlåtanden, seminarierum och polemiker i de akademiska tidskrifterna läggs nu fortlöpande fram i mainstreammedier till allmän beskådan eftersom allmänintresset är så stort.

Det handlar, som den svenske historikern Erik Isberg konstaterade i en artikel i Svenska Dagbladet (20 maj), om att frilägga det komplicerade och tålmodiga arbete som ligger bakom «vedertagen kunskap», den enkla fras vi ständigt använder utan att riktigt ta till oss dess fulla innebörd.

Vedertagen kunskap är vad vi väntar oss finna i läroböcker och encyklopedier, men när det gäller coronaviruset är det knappt ens meningsfullt att försöka trycka en lärobok eftersom kunskapsläget är så instabilt.

Detta får återverkningar på den centrala frågan om hur vetenskap kan användas vid beslutsfattande. Debatten har varit intensiv om huruvida breda nedstängningar, lock-downs, är den rätta vägen eller om mer selektiva åtgärder bör användas.

Vetenskapliga skolor

Bland det mest väsentliga som sagts i dessa diskussioner har kommit från en filosof, Jonathan Fuller vid Pittsburghuniversitetet som har pekat på att positionerna i denna debatt tycks hänga samman med metodologiska och vetenskapsteoretiska ställningstaganden.

Företrädarna för s.k. evidensbaserad medicin tenderar att prioritera endast sådana åtgärder som har bevisats framgångsrika eftersom riskerna att skada växer om man utökar åtgärderna. Mot denna modellstyrda uppfattning står en pragmatisk tradition inom folkhälsofältet som tenderar att utgå från mer begränsade empiriska underlag som kombineras till pragmatiska och situationsstyrda rekommendationer.

Den svenska debatten i denna fråga passar för övrigt ganska bra in på denna beskrivning liksom vissa drag i den brittiska. Nu har Fuller återkommit med en slutreplik  (Boston Review 2 juni) där han framförallt drar slutsatsen att det inte bara går att välja mellan olika vetenskapliga skolor. Hur man ska besluta på samhällsnivå i så komplexa situationer som exempelvis en pandemi kräver att fler än ett vetenskapligt perspektiv tillämpas och, ännu viktigare, att alla erkänner att värderingar måste spela en viktig roll och att det i viss utsträckning är försvarbart, eller åtminstone förståeligt, att vetenskaplig kunskap kopplas till värderingarna. Det vanliga fältropet: Lyssna på vetenskapen!, är kort och gott otillräckligt, för vetenskapen är inte en enda.

Striderna för öppen ridå om virusets smittsamhet, egenskaper, immunitet med mera är ändå bara en del av den mobilisering av vetenskap och forskning som sker. Hanteringen av virusets verkningar fordrar en lång rad andra kunskaper än de virologiska och epidemiologiska. Vad är rätt sätt att parera de ekonomiska konsekvenserna? Hur ska ett samhälle skydda sina mest utsatta grupper? Hur ska man tänka om utrustning, beredskap, samhällsskydd?

Vetenskapens oklara svar

Många länder uppfattar nog att de lyckats mindre bra med detta arbete. Ändå hade de förstås använt expertis och vetenskap när de upprättade sina planer för äldreomsorg och akutsjukvård. Varför fungerade dessa planer inte bättre än de gjorde? Hur kan ett så vetenskapligt framstående land som USA misslyckas så eftertryckligt? Det kan väl inte bara bero på presidenten?

Varför är skillnaderna i dödlighet per idag så stora mellan länder? Hur kan det komma sig att det nästan överallt är de socioekonomiskt svagaste grupperna som drabbas värst också av ett virus som enligt somliga skulle vara «the great equalizer» och drabba alla lika, oavsett härkomst eller inkomst?

FNs 17 hållbarhetsmål

Situationen är plågsam, men också genuint katalytisk och kreativ. Många menar att krisen öppnat ett möjlighetsfönster för att äntligen påskynda den omställning i riktning mot FNs 17 hållbarhetsmål (SDG) som de flesta stater i världen accepterat som nödvändig. Det gäller inte minst klimatförändringen som annars riskerar skapa än värre kriser redan under detta århundrade.

I den norska debatten har antropologen Thomas Hylland Eriksen pekat på krisen som en historisk möjlighet för de moderna samhällena att gå «from vulnerability to sustainability», också idén bakom ett forskningsprojekt han planerar (www.forskning.no 16 mars).

I viss kontrast mot ett sådant tänkande står konventionella krisrekommendationer utfärdade av vetenskapligt verksamma ekonomer, i första hand med sikte på att rädda befintliga branscher, företag och jobb, utan någon större urskillning mellan sådant som konserverar icke hållbara strukturer och sådant som kan leda bort från fossilberoendena.

Olika typer av kunskap

Pandemin gör således att olika var för sig vetenskapsbaserade synsätt bryts mot varandra och ett slags vidare idékonkurrens tycks råda. Detta visar i sin tur i en ovanlig blixtbelysning något som knappast är någon nyhet men som i krisen blivit allt mer uppenbart: att olika typer av kunskap kommer «inbäddade» tillsammans med värderingar om vad som bör vara fallet och vilken samhällsutveckling som är önskvärd.

Historiker påpekar exempelvis gärna – som jag själv gjort i artiklar i både Morgenbladet och Dagens Nyheter – att det är handlingar i det förgångna som anger förutsättningarna för hur en pandemi utvecklas. Om man då, som i Sverige, ser att äldrevården varit organiserad så att spridningen blivit omfattande, blir det viktigt med en historisk analys av hur det kan komma sig att just denna organisering uppstått och hur den kan omorganiseras för att fungera bättre. Det är en typ av analys som mycket snabbt stöter på värderingsfrågor som måste hanteras politiskt.

En stor pandemi åstadkommer mycket. Den frilägger egenskaper hos samhällen, den tenderar att påskynda samhällsomvandling av olika slag. Men den tycks också visa att verkligt stora utmaningar till sin karaktär är tvärvetenskapliga. De gångna månaderna har mobiliserat omfattande delar av medicinsk, humanistisk, teknisk och samhällsvetenskaplig forskning.

En forskningspolitisk slutsats skulle kunna vara att det är viktigt att möjliggöra former för att bedriva forskning (och undervisning) som inte undviker utan tvärtom bygger på denna insikt. Finansiering, publicering och meritering bör främja, inte hindra samarbete. Debatten behöver många röster, inte minst från generalister som kan tolka debattens mönster och dra icke-disciplinära slutsatser.

En annan slutsats kunde vara att vi behöver tänka nytt om vetenskaplig rådgivning. De välkända vardagsfrågorna har ofta slipats i kanterna så att de kan hanteras av en tydligt urskiljbar expertis. Så är det inte med denna pandemi. Även expertmyndigheter har sina begränsningar. I en värld där komplexa samband kopplar samman många olika delar av samhället till en fungerande helhet måste vi ha kunskapsbaser som är breda nog för att meningsfullt kunna ge adekvata tolkningar och användbara förslag.

Den övergripande slutsatsen är att denna globala megahändelse är av största betydelse för forskningspolitiken och för tänkandet om kunskapens plats i samhället. Vi borde diskutera detta mycket mer än vi har gjort hittills i coronadebatten.

Sverker Sörlin er professor ved Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö, KTH Stockholm och affilierad forskare vid NIFU


Effekterna av digitaliseringen på universitet och högskolor

På kort sikt har viruset förstås skapat mycket oro och ett stort merarbete. De allra flesta universitet och högskolor, i varje fall i Norden och Europa, har stängt ned från mars till augusti och flera har redan bestämt sig för att förlänga sin stängning under hösten eller, i vissa fall, långt in på 2021. Osäkerheten i smittoläget och villkoren för resor och utbyte är också sådant att varje beslut är förenat med förbehåll.

Digitaliseringen har påskyndats, precis som i övriga samhället. Inte mycket är känt om effekterna av denna snabba omställning, men i alla fall i de nordiska länderna tycks det mesta kortsiktigt ha flutit på väl.

Frågan är dock vilka effekterna blir på längre sikt. Kunskapsområden kan påverkas olika. Laborativa och experimentella studier kan inte bedrivas hemma. Fältundersökningar med mycket resor kan drabbas. «Torra ämnen» kan möjligen lättare anpassa sig och kanske rentav öka sin produktivitet om individuell forskning får mer tid när möten minimeras till det oundgängliga.

Universitet och akademier har undrat vad som kommer att hända när stiftelser som är beroende av aktiemarknaden aviserat neddragningar i sina bidrag. Sverige är ett stiftelsetätt land där sådana frågor ställts. Även statsbudgetarnas utformning påverkas. När en ökad statlig skuldsättning görs för att lösa akuta problem hos företagen och för att medverka till kostnadskrävande europeiska lösningar kommer det att indirekt verka även på forskningsbudgetarna.

Inte heller kan forskningen enkelt få del av statliga krismedel. Staten betalar redan lönen för de flesta forskare i de nordiska länderna där universiteten är offentliga institutioner och även många forskningsinstitut står nära staten.

Expansiva signaler har kommit mest på utbildningssidan. Den snabbt växande arbetslösheten har lett till ett ökat söktryck på universitetens program och kurser och regeringar har visat följsamhet och ställt fler studieplatser till förfogande. En beprövad metod att hantera ekonomiska kriser som vi förmodligen kommer att få se mer av också denna gång, låt vara att den bakomliggande orsaken denna gång är en pandemi.

Se även Forskningspolitikks podcastintervjuer med Mark Brown, Berit Kjelstad og Bjørn Stensaker om Covid-19 och digitalisering av universitet och högskolor:

 Foto: Smartboy