Sverige, detta genomorganiserade land, har länge haft en märkvärdig ordning med många små aktörer och smärre ansatser inom forskningen. Ännu på 1990-talet räknades de statliga forskningsfinansierade organen i dussintal. Antalet har sedan dess krympt. Nu samlas de (slutgiltigt?) ihop till en tung triad och de stora samhällsutmaningarna får en ordentlig plats, och synlighet, i forskningsfinansieringen.
Mats Benner, professor i forskningspolitik, Lunds universitet och Sverker Sörlin, professor Center for Environmental Humanities, KTH
Äntligen stod ministern i talarstolen. Efter ett olyckskantat år med missöden inom en rad olika områden, fanns det till sist något positivt att tala om för Mats Persson, svensk utbildningsminister. Han tog nämligen under hösten emot utredningen om en ny modell för forskningsfinansiering i Sverige. Han hade rentav några goda ord att säga redan vid första anblicken.
Kanske är det här de ”stora reformer” kommer som ministern utlovade redan vid sitt tillträde. Efter mer än ett årtionde av reformförslag som kastats i papperskorgen, ser detta onekligen ganska lovande ut. Sverige har excellerat i att utpeka utredningar inom en rad områden som får vida mandat men som sedan bara lagts åt sidan – kring resursfördelning, internationalisering, utbildningsutbud, ledningsfrågor. Även forskningsfinansiering, som senast utreddes 2008 utan att något större omtag gjordes. Stunden är kommen.
Ny modell
Sverige ska nu alltså välja väg. Efter snart ett kvartssekel med en modell som vid starten 2001 beskrevs som en kraftsamling för svensk forskning, men som inte riktigt levererat vare sig kraftsamling eller forskning med stor internationell synlighet, ska Sverige göra ett omtag. Ett alltmer fragmenterat finansieringssystem ska nu renodlas och få tydligare mandat.
Sveriges omvärld har gått vidare och ett antal olika nationella modeller har vuxit fram under de senaste decennierna. En finsk (med tydlig rollfördelning mellan grundforskning och innovation), en norsk (med stark koncentration och samordning), en nederländsk (komplementär, med större andel basanslag), en brittisk (byggd på omfördelning genom utvärdering) – och flera andra modeller … Tyngdpunkter och organisatoriska former har varierat – ibland med en megamyndighet som i Norge, en paraplymyndighet som i Storbritannien, ett tudelat system som i Finland, Schweiz eller Nederländerna, eller ett flexibelt system som i Danmark.
Utmaningar
Alla möter de samma utmaningar. Stora samhälleliga omvandlingar och kriser tvingar fram reaktioner inom forskningen, samtidigt som behovet av att kraftsamla kring nya teknologier och vetenskapliga framsteg driver fram program för koncentration (centrum) och talangjakt (rekrytering).
Sverige har inte riktigt passat in i någon modell här, med ett rätt rörigt och okoordinerat system utan tydligt centrum och riktning. Sverige har med tiden blivit ganska unikt i sin spretighet. Och inget annat land verkar intresserat av Sverige som ”modell”. Kanske inte ens Sverige själv.
Vetenskapsmyndigheten
Nu ska det alltså bli ordning, vilket förutsätter ändring. Det utredningen föreslår är en i grunden finsk modell. Där ska finnas ett forskningsråd – även om begreppet ”vetenskapsmyndighet” (?) är vad som föreslås i utredningen. Den ska i allt väsentligt arbeta bottom-up, även om den också får till uppgift att stödja ”banbrytande forskning”. Man kanske kan förmoda (och vi hoppas) att det betyder fler och större centrum och program, alltså en större tonvikt på koncentration inom ramen för den i grunden forskarinitierade grundformen.
Intressant nog läggs även infrastrukturansvaret på Vetenskapsmyndigheten. Man kan tycka att det ansvaret av många skäl skulle ligga bättre till på den ”Strategiska myndigheten”, som är den andra myndigheten som föreslås. Den svenska infrastrukturen är nämligen både stor och komplex, med isbrytare, spallations- och synkrotronljuskällor, ett nationellt life science-center, stora samhällsdatabaser och nästan hur mycket annat som helst, bara på ett nationellt plan. Lägg därtill de valutakänsliga internationella åtagandena på främst europeisk nivå.
Infrastruktur
Till vetenskapsmyndigheten ska infrastrukturområdet alltså icke desto mindre. Det antyder möjligen att infrastruktur här först och främst ska betyda stöd för sådant som utbildningsdepartementet vill prioritera, till skillnad från till exempel miljö- och klimatövervakning, sjukvårdslaboratorier, pilotanläggningar för teknisk innovation, produktion av social statistik eller annat som borde vara uppgifter för andra departement för att inte dränera grundforskningens budget.
Vetenskapsrådet som återuppstår
En annan anmärkningsvärd sak med Vetenskapsmyndigheten är att titeln ”huvudsekreterare” försvinner. Huvudsekreterarna är idag en viktig del av Vetenskapsrådet, ett slags historisk reminiscens från den tid när forskningsråd var just ”råd”, med kollektivt beslutsfattande understött av en vetenskaplig sekreterare. Nu försvinner huvudsekreterarna alltså, för gott får man anta, och ersätts av en mer fullständigt genomförd byråkratimodell.
Men bortsett från detta – som är av mer symbolisk art, men ändå kan få en viss betydelse – är det i huvudsak det gamla Vetenskapsrådet som återuppstår, möjligen i en litet mer påklädd, muskulär och handlingsinriktad version, beredd till prioriteringar och egna initiativ.
Programportföljer
Det andra benet är behovsdrivet och ska arbeta med programportföljer, under inspiration från Norges forskningsråd.
Portföljerna ska fungera som ett slags förhandlingsbyråkrati, där olika samhällsintressen ska samordnas och gemensamt formulera kunskapsmål. Här ryms i princip allt som rör svenskt samhällsliv, en jättemyndighet som ska säkra kunskapsförsörjningen för miljö, klimat, sociala frågor, arbetsmarknad, näringsliv, energi, bostäder …
Vi talar här inte enbart om enorma samhällsområden, dessa har också sin motsvarighet i stora delar av det svenska forskningssystemet. Här ska alltså på portföljnivå samhällsintressen och forskningsintressen vägas samman.
Därmed samlas, under en hatt, allt det som i Sverige länge kallats sektorsforskning, eller behovsmotiverad forskning. Samtidigt upphör flera existerande statliga forskningsfinansierande råd och myndigheter. Det är ett stort steg.
Innovationsmyndigheten
Den tredje delen i förslaget är Innovationsmyndigheten. Denna ska primärt arbeta ungefär som vilken innovationsstödjare som helst, med en marknads- och praktiknära ambition. Denna myndighet ska verka nära samhällsbehov och se till att god kunskap sprids och kommer till nytta. Forskningsinslaget kommer att vara ringa och om grundforskning handlar det inte alls.
Utredningens förslag har förankrats noggrant och tålmodigt, och få kan ha missat budskapet med ett tredelat system. Det borde också falla de flesta på läppen. De universitetsforskare som söker lyckan hos Vetenskapsrådet kommer inte att märka mycket skillnad när ett råd (som redan är en myndighet) nu döps om till myndighet.
Den flora av samhällsintressen som idag fylkas kring Formas, Forte, Energimyndigheten, Vinnova och en hela rad av mindre finansiärer kommer att hitta till den nya strategiska myndigheten också. Innovationsmyndigheten? Ja, den inordnar sig bland skogen av aktörer som stöder nyttiggörande och experimenterande med aktörsgrupper, teknologier och samhällsbehov.
Tredelningen
Innehållsligt då? Där finns det flera goda saker att lyfta fram. Den röra som uppstått kring uppdrag, mandat och ansvar i dagens finansieringssystem städas upp. Tredelningen tydliggör ansvar och arbetsuppgifter, och lägger grunden för bättre samarbete mellan myndigheterna.
Förslaget ger också den samhällsorienterade och behovsmotiverade forskningen ett stabilt forum.
På minussidan då? Även om det talas mycket om samordning och koordinering riskerar förslaget att cementera, rentav höja, barriären mellan grundforskning och behovsmotiverad forskning. Vetenskapsmyndigheten är och måste förbli störst av de tre, förstår man och det sannolikt av politiska skäl. Därmed kommer den att, precis som nu, utgöra normgivaren.
Detta kommer att spilla över på den strategiska myndigheten också, som kommer att få svårt att hävda samhällsperspektiven mot forskarintressena när alla dessa portföljer ska utformas. Eftersom den strategiska portföljmodellen är norsk, riskerar man att ärva den norska programstrukturens path dependency med gamla inmutningar, svag förnyelse och inslag av strukturell nepotism kring ekonomiska och teknologiska maktkluster.
Sist: utredningen gör på ett märkligt sätt boskillnad mellan finansiering och utförande inom forskningen. Förslagen involverar i väldigt liten grad lärosätena. Detta är ett system för externfinansiering, inte för lärosätenas arbete med kvalitet och relevans.
Där lider utredningen av en brist på perspektiv och allsidig analys. Ska samhällsutmaningar och vetenskaplig synlighet på allvar lyftas fram bättre i svensk forskning behövs nya former för organisering, ledning, arbetsfördelning och rekrytering. De frågorna äger lärosätena och de lär inte rubbas av att några nya myndigheter gör entré.
Ingrid Petersson : Ny myndighetsstruktur för finansiering av forskning och innovation SOU 2023:59
Foto av utbildningsminister Mats Persson: Kristian Pohl, Regeringskansliet