De forskningspolitiska frågorna har inte varit de hetaste efter det svenska riksdagsvalet i september. Valet ledde till en borgerlig minoritetsregering stödd av Sverigedemokraterna (SD), ett kontroversiellt, invandringskritiskt parti som kallar sig nationalkonservativt och nu är det allra största i högerblocket. Kriminalitet, energipriser, geopolitik och inflation har tagit det mesta av syret.
Av Sverker Sörlin, KTH og Mats Benner, Lunds universitet
Även i själva valrörelsen var forskning och innovation nästan osynliga (i och för sig inget ovanligt). Av detta kan man dock knappast dra slutsatsen att dessa frågor är politiskt ointressanta. Det långsiktiga mönstret är snarare att forskningsfrågorna politiseras allt mer. Detta är en långsiktig trend som pågått ända sedan de stora nyliberala reformerna tog fart under 1990-talet. Och i takt med att polariseringen ökat i hela samhällsdebatten under det senaste årtiondet har denna utveckling accelererat.
Professionsutbildningarna
Det politiska innehållet i regeringsbildningen, nedtecknat i det s.k. Tidöavtalet (namnet efter Tidö slott där slutförhandlingarna fördes), har ett litet antal konkreta skrivningar.
Några gäller professionsutbildningarna. Kompetensbrister inom lärarprofessionen vill regeringen möta genom att se till att lärare med olika inriktning utbildas vid de lärosäten som är bäst lämpade. ”Ämneslärarutbildningen koncentreras till de högst rankade lärosätena inom respektive område”, som det står i avtalet.
Dessutom ska de utbildas i kognitionsvetenskap. Regeringen antyder därmed att de idag är alltför fokuserade på pedagogik och didaktik. Något av en revolution inom svensk lärarutbildning skisseras, även om regeringen inte verkar riktigt medveten om hur krävande en sådan skulle kunna bli. Många har försökt och misslyckats med stora reformer inom lärarutbildningen. Frågan är om denna regering är mer lyckosam.
Socionomerna ska stärkas i sitt möte med våldsbrottslighet och utanförskap och tränas i relationen med polis och förbrytare. ”Socionomutbildningen reformeras för att göra kriminali tet bland ungdomar till ett obligatoriskt utbildningsmoment.” Också här ser man konturerna av en utbildnings- och forskningspolitisk u-sväng, där autonomi och självbestämmande ersätts med centralplanering för att få professionerna att röra sig i takt med politiken.
I övrigt sägs i Tidöavtalet nästan ingenting om högre utbildning.
Forskning
Om forskning sägs inte heller särskilt mycket, med ett stort undantag: energiforskningen. Den prioriteras och ska i hög grad inriktas på kärnkraft, som regeringen gjort till huvudnumret i framtidens energiförsörjning.
Energifrågorna flyttas till Näringsdepartementet medan Miljödepartementet, inrättat 1987, helt enkelt läggs ned. Ett beslut som fått massiv kritik, bland annat av samtliga elva nu levande tidigare miljöministrar som menar att Sverige riskerar att förlora sin ställning som ”miljöpolitisk stormakt”.
Visserligen ska forskning om kvinnors sjukdomar och hälsa få riktade medel och ett nationellt forskningsprogram inrättas för suicidprevention och för att motverka psykisk ohälsa. Men med dessa undantag är den forsknings- och utbildningspolitik som Tidöavtalet visar upp för offentligheten ändå på ett nästan övertydligt sätt underordnad regeringens mest centrala ambitioner, som brottsbekämpning och kärnkraft.
Klimapolitiken
Samtidigt minskar regeringen ambitionerna inom klimatpolitiken, bland annat genom minskade subventioner av elbilar och lägsta möjliga EU-krav på inblandning av biodrivmedel i bensin och diesel. Det är rimligt att anta att detta följs upp under mandatperioden genom omfördelning av anslag mellan forskningsråden och genom ändringar i regleringsbrev.
Politiken kan också påverka de prioriterade satsningarna sedan 2016 på stora utmaningar – utförda av alla forskningsråd – där klimat och miljö stått i fokus. Tidöavtalet reglerar i första hand de områden där SD krävt ett direkt inflytande på regeringens politik. Kanske kan denna avsaknad av övriga utfästelser om kunskapspolitiken ses som en yttring av att andra frågor inom sektorn inte är lika viktiga för SD.
Reaktionerna
Reaktionerna på avtalet och statsbudgeten i november har inte präglats av någon större entusiasm inom högskolesektorn eller bland forskningsinstituten.
Kritiken gäller till att börja med att sektorn får de facto mindre anslag, den årliga uppräkningen ligger långt under inflationen.
Styrningen av professionsutbildningarna ogillas också. På principiella grunder eftersom högskolan har ett generellt mandat att utforma och genomföra kurser och program. Men också av rent praktiska skäl. Hur ska det egentligen gå till att styra lärarutbildning till de högst rankade lärosätena?
Av dessa lärosäten är det de tekniska högskolorna och det medicinska universitet Karolinska institutet som idag saknar lärarutbildning, och de är knappast rustade – eller intresserade av – att dra igång en stor lärarutbildning, ens om den får en kognitionsvetenskaplig profil.
Behovet av lärare fortsätter att vara enormt, och är särskilt stort utanför de stora universitetens regioner. Mot det lär inte en koncentration till ”de högst rankade” lärosätena hjälpa.
Tung kritik har kommit från universitetslärarfacket, SULF, som skjuter in sig på detaljstyrningen och de långtgående politiska prioriteringarna. Risken finns, skriver man, ”att forskningen inriktas på möjligheten att göra kärnkraften lönsam” snarare än på vad forskarna tycker är viktigast att forska om.
Så även om regeringen förutskickar stora reformer med särskild inriktning på excellens och kvalitet, är det tveksamt om det finns något större utrymme för det. Svenskt Näringsliv tycker att det är bra att energipolitiska mål stöds av forskningen och slår också ett slag för en gammal favoritidé, att konkurrensen inte bara om externa medel utan även om basanslagen borde öka. Medan SULF tvärtom hävdar att svag basfinansiering gör anställningarna osäkra och därmed högskolan mindre lockande som arbetsplats. I förlängningen ser kritikerna en försvagning av kvaliteten i svensk forskning och högre utbildning om kortsiktiga politiska motiv får styra.
Mats Persson
Därmed också sagt att även om forskningspolitiken av regeringen blivit mer ogenerat polariserad, så är det också ganska mycket som är sig likt. Med en disputerad forskningsminister från det minsta borgerliga partiet, Liberalerna, finns det också gott om traditionella inslag och en viss, försiktig, blygsamhet.
Mats Persson, som han heter, vill nog helst bygga goda relationer med sektorn snarare än att framstå som en tjänsteande åt högerradikala krafter. Svansföringen är inte påfallande hög.
I statsbudgeten räcker han ut en hand mot sektorn genom att tala om akademisk frihet. Det förutskickas också mer pengar till ”fri” och ”excellent” forskning, oklart i vilken form och i vilken mängd. Kanske hoppas han på att de stora politiska offren gjordes i Tidöavtalet och att resten av resan kan bli litet mer liberal.
Men att detta slags analys – som den vi gjort ovan – överhuvudtaget förekommer när svensk forskningspolitik diskuteras är förstås alldeles nytt och unikt. Det måste sägas. Och inget verkar säkert. Mandatperioden, till 2026, kan bli händelserik, även på forskningspolitikens område.
Nästa forskningsproposition ska komma 2024 och blir en chans både för regeringen att visa vad den vill – och för forskningsmyndigheterna, universiteten och forskarsamhället att visa vad forskningen vill. En positiv effekt av den tilltagande polariseringen – om någon? – kan bli att forskarsamhället får lov att träda fram tydligare än man brukar göra och säga vad man vill och hur man vill göra det – utan att be om mer pengar. För om det är något som kommer att utmärka de kommande åren är det knappa resurser och svåra utmaningar. Hur den kombinationen ska åstadkommas är en fråga där svenska lärosäten måste kliva fram.
Fotomontasje ved Forskningspolitikk: Johannes Frandsen, Regeringskansliet och DrAfter123