Tidligere redaktør Per Koch. Foto: Martin Skulstad
Sverker Sörlin, professor, Avd. för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö, KTH | Mats Benner, professor, Forskningspolitik, Lunds universitet
– Politikk drives ikke av statistikk og data, men av visjoner, idealer, maktkamper og interesser. Forskere som ikke forstår de sosiale og politiske systemene forskningen deres blir en del av, vil ha vansker med å levere kunnskap som hjelper i det politiske liv.
Så skriver Per Koch i sin allra sista ledare för Forskningspolitikk 2026:2. Där finns nyckelord som politik, visioner, ideal, makt och intressen. Och betoningen av att förstå forskningens plats i samhället.
Orden sammanfattar en helhetssyn som ligger under hans redaktörskap sedan debutnumret 2017:3-4 – nästan ett årtionde. Vi har gått igenom ett stort antal av Pers 35 ledare under dessa snart tio år.
Liksom vid starten med Hans Skoie som redaktör 1978, är Forskningspolitikk efter snart ett halvt århundrade ännu ett unikt norskt bidrag till kvalificerad forskningspolitisk debatt och analys. Och ett som är varmt uppskattat i de övriga nordiska länderna!
Det typiska för många som är aktiva inom fält som utbildning, forskning och innovation är att betrakta politikens värld utifrån. Kanske ibland också en smula von oben. Politik blir därmed först och främst en instans att vända sig till för stöd och resurser. Ibland med ett vädjande, eller direkt krävande, tonfall: ”Se hur bra vi är, och se hur väl vi förtjänar en större budget!”
Per Koch har i varje läge försökt säga att en sådan typ av distansering är ett missförstånd. Tidskriftens titel, Forskningspolitikk, består faktiskt av två ord och det centrala, har han insisterat på, är det senare: politik.
När Trumpadministrationen gick till attack mot universitet och forskningsmyndigheter var det ganska uppenbart att det var fråga om politik, även om det var forskning – och utbildning och innovation – som drabbades. För Per Koch stod det klart att motståndet handlade om moraliskt och politiskt stöd från norska forskare och politiker. ”Vi må gjøre alt vi kan for å forhindre en tilsvarende utvikling i Europa og i Norge.” (2025:1) Även politik är således i realiteten forskningspolitik – och vice versa.
Per Koch faller inte i farstun för forskningens egen höga visa: att forskning och innovation förr eller senare leder till framsteg
OECD varnade 2021 för att pandemin kunde leda till alltför snäva prioriteringar. Per Koch höll med. Redan vid pandemi-utbrottet ett år tidigare hade han själv formulerat samma credo. Visst ska vi investera i forskning om virus och vaccin. Men ett hållbart samhälle kräver att vi ser risker, oavsett var de finns. Det kräver över-blick, mångfald. Kunskapsbehoven, även för en pandemi, måste definieras av hur de psykologiska reaktionerna verkar och hur sambanden ser ut mellan vård, ekonomi och politik. Experterna måste också kunna tala med varandra, över olika gränser. ”Dette er mer enn en forskningspolitisk utfordring. Dette er mer enn en innovasjonspolitisk utfordring. Dette er en utfordring for alle politikkområder.”
Även när han diskuterar mer interna forskningsfrågor är det utifrån samma grundsyn. Han instämde i ”publiserings-utvalgets” förslag 2022 om att avskaffa den finansiella belöningen av publiceringsindikatorn. Skälet? Att forskning inte bara är en tävlingskamp om tidskriftspoäng, utan bör ses i relation till bredare behov av kunskapsuppbyggnaden i samhället: utbildningen av studenterna, forskningens betydelse för samhällssektorerna.
Indikatorn själv, som statistisk informationskälla, bör dock behållas, argumenterade Koch. Skälet? Den visar hur forskarsamhället fungerar och förändras. Sådan kunskap om en viktig funktion i forskningssystemet är ett kollektivt kunskapsbehov, även om forskarna inte behöver ekonomiska incitament för att publicera både synligt och klokt. (2022:1)
Per Koch faller inte i farstun för forskningens egen höga visa: att forskning och innovation förr eller senare leder till framsteg. AI är ett exempel. Vi vet inte vad AI kommer att leda till. Det är just därför som vi behöver forska. Även om AI visar sig vara en stor olycka kan forskning om AI fungera riskminimerande: ”Vi kan i hvert fall gjøre mer for å forberede oss på det som kan komme til å skje”, och därmed slippa bli så överraskade så snart en ny ”disruptiv innovation” ritar om världen. Han kallar detta ”en politikkutvikling som ligger i forkant av utviklingen”. (2023:1)
Per Koch vill värna bredd och varna för det snäva och småsinta. Statistisk sentralbyrå borde få behålla sin forskning och inte delas, föreslog han så snart han tillträtt (2017:3-4). Open Access – öppen tillgång – kan vara en bra idé, med liknande argument. Fler får tillgång till den mest kvalificerade forskningen. Nya samarbetsformer kan uppkomma, och forskningen kan bygga fler och mer spännande relationer. ”Åpne vinduer kan også være med på å slippe frisk luft inn i trange fagfelt.” (2018: 4)
Detta är bara några exempel. Kochs decennielånga redaktörskap präglas på djupet av detta slags ansvarstagande forsknings-och innovationspolitiska tänkande. Kanske kan det kallas holistiskt. Det utgår från en helhetssyn. Per Kochs omsorg gäller nästan alltid att se värdet hos institutioner, samarbete och, ja, the common good. I den andan har han hållit sin tidskrift på en hög nivå, inte bara innehållsligt utan också moraliskt.
Det är oegennyttigt, generöst och visionärt, men också uppfordrande. Forskningspolitiken är för viktig för att lämna åt antingen forskarna eller politikerna. Det är idé-debatten, framåtblicken som ger liv åt båda orden. Det är också befriande att slippa höra det ständiga tjatet om vad som kan gynna det egna landet eller det egna näringslivet.
Det är också att verkligen ta tidskriftens eget namn på allvar. Här följer han i en stolt tradition från tidigare redaktörer. Kanske har Per ännu mer accentuerat än föregångarna riktat blicken kritiskt mot ett i Norge vid det här laget stort och välförsörjt system. Dysfunktioner och tillkortakommanden kan inte längre mötas med optimering eller piecemeal engineering. Det krävs större frågor, på basis av en kunskap som också vu-xit kolossalt under det halvsekel som snart gått sedan Hans Skoie först lanserade tidskriften.
På ett till det yttre stillsamt men till sitt innehåll omvälvande sätt har Per Koch som redaktör på det sättet breddat giltigheten för forsknings- och innovationspolitiken i Norge och i Norden. Han har ofta återkommit till att forskning under det tjugoförsta århundradet borde ha mycket att göra med att åstadkomma global hållbarhet och värdig överlevnad, för både natur, kultur och samhälle. Men ”borde” är som bekant inte detsamma som ”kommer att”. Nationalegoismen i frågor som gäller forskning, teknik och naturresurser är fortfarande utbredd och stressade geopolitiska konfliktlinjer underhålls onekligen av regeringars teknologiska och militära prioriteringar. Norge är allt annat än ett undantag.
Men Per Koch ser gärna bortom dagens begränsningar och antyder möjligheten av en värld där kanske en dag ska komma då forskningens fulla potential ska kunna förverkligas. Han citerar med gillande OECDs rapport om ”transformativ” forskning häromåret. Förslagen kunde ha varit mer långtgående, tycker han. Men det viktiga är beskrivningen av forskningen. ”Mange av de problemene vi står overfor i dag, er skapt av disse systemene og av en politikk som har overlatt ansvaret for vår fremtid til aktører som ikke har tatt ansvar for det store bildet, og som heller ikke har vært mye opptatt av de mulige negative konsekvensene av eget virke.” (2024:2)
“Kochs decennielånga redaktörskap präglas på djupet av detta slags ansvarstagande
forsknings- och innovationspolitiska tänkande. Kanske kan det kallas holistiskt”
”Det store bildet”, det är vad Per Koch söker. Detta yttrande från OECD står i bjärt kontrast mot den bild av relationen som fanns mellan forskning och politik när tidskriften grundades 1978. Då skulle forskningen överlämna resultat, idéer och «data» i små presentförpackningar. Politiken och byråkratin skulle artigt ta emot dem och använda dem i sitt förbättrings-arbete. På så sätt skulle själva politiken bli mer «rasjonell» og «objektiv». Citations-tecknen kring orden är Per Kochs egna, de är ironiska och säger det mesta: ”Dette synet representerer et temmelig naivt bil-de av policy-læring og politikkutforming.” (2026:2)
Per Koch har låtit dessa holistiska och ansvarsfulla tankar, som själva härstammar från forskning, bära prägel på den tidskrift han lett. Hans gärning är därför större än de individuella bidragen var för sig. Genom att sprida Forskningspolitikk brett (tidskriften trycks fortfarande och distribueras fritt per post!) och låta magasinet engagera sig i en bred uppsättning frågor – långt bortom de snäva gränserna för området forskningspo-litik – har han bidragit till att vidmakthålla Norges och NIFUs framskjutna position inom frågor om kunskap, politik, handling och framtid.
När andra länder förvandlat forskningspolitisk analys till snäv utvärderingsverksamhet eller simpel PR, har Norge hållit fast kurs, låtit forskningspolitiken vara just en bred samhällelig angelägenhet och arbetat innovativt med utlysningar, analys och debatt. Hans öppenhet, intellektuella hederlighet och envisa vana att ställa obekväma frågor följer en fin norsk tradition av att sikta högre än vad storlek och lokalisering kan ge vid handen.
Vi har båda som medarbetare i Forsk-ningspolitikk haft förmånen att se hans redaktörskap på nära håll. Per lever som han lär! Han är öppen för idéer, ger ansvar, tar ansvar. Den nordiska dimensionen har fått stor synlighet. Det behövs. Också vår del av världen mår väl av litet mer holism.