David Brax, utredare vid Göteborgs Universitet
I slutet av april 2025 tillsattes en utredning för att stärka den akademiska friheten i Sverige (Dir. 2025:42). Denna utredning aviserades redan i forskningspropositionen Forskning och innovation för framtid och nytta (Prop. 2024/25:60), men har nu fått större precision. En särskild utredare ska analysera regelverket och vid behov föreslå ändringar för att stärka skyddet av forskares och lärares individuella akademiska frihet.
Det poängteras tydligt i uppdraget att det är den individuella forskaren/lärarens akademiska frihet som ska stärkas. Detta fokus har sin bakgrund i att det är just den individuella friheten, främst i förhållandet till lärosätet, som regleras i högskolelagen.
I stora drag kan man säga att regeringen har tre saker på gång som tycks motiverat av att skydda eller stärka den akademiska friheten: Det här uppdraget, den aviserade utredningen av lärosätenas styrelseform, samt de straffrättsliga åtgärder som aviserats i propositionen Skärpt syn på̊ brott mot journalister och vissa andra samhällsnyttiga funktioner (prop. 2022/23:106), som sägs innebära ett stärkt straffrättsligt skydd för bl.a. utbildningspersonal inom högskolan.
Bakgrunden till uppdraget
I direktiven till uppdraget hänvisas till två rapporter som båda publicerades 2024: UKÄ:s rapport Akademisk frihet i Sverige – regeringsuppdrag om lärosätenas arbete med att främja och värna akademisk frihet och Utsatthet vid svenska
universitet och högskolor – En undersökning om trakasserier, hot och våld mot forskare och lärare, som gavs ut av Nationella sekretariatet för genusforskning i samverkan med SULF och SUHF (för transparensens skull: en rapport som undertecknad var författare till).[1]
I UKÄ:s rapport angav cirka hälften av de tillfrågade lärarna, forskarna och doktoranderna att de anser den akademiska friheten vid svenska lärosäten vara utmanad. En tredjedel angav att deras egen akademiska frihet utmanats, och att de bytt fokus för sin forskning som en konsekvens av detta.
Liknande konsekvenser anges också av de som utsatts för, eller oroar sig för, hot och trakasserier i den senare rapporten. Båda rapporterna visar dessutom att många forskare och lärare är osäkra på vart de kan vända sig när de blivit utsatta för hot eller trakasserier, eller när deras akademiska frihet hotats på andra sätt.
Utifrån dessa bedömer regeringen att stödet för forskares och lärares akademiska frihet behöver stärkas ytterligare, och att stödet till utsatta behöver förbättras. Utredaren ska också överväga om någon oberoende myndighet ska ges i uppdrag att ge stöd till forskare och lärare i frågor som rör deras akademiska frihet, exempelvis genom att samordna kompetens inom området och ge information och vägledning.
Det är naturligtvis välkommet med en utredning med ambitionen att stärka den akademiska friheten. Det är dock mindre välkommet med direktiv som begränsar vad en sådan utredning kan behandla för typ av problem.
Individfokus
Det övergripande problemet med hur uppdraget är utformat är dess ensidiga fokus på den individuella akademiska friheten. Det är väl värt att påminna sig om att denna ensidighet också förelåg i uppdraget till UKÄ, och vägleder hur denna rapport tolkas.
I direktiven står det till exempel att ”Den situation som flest uppger att de upplevt i samband med forskningsverksamheten är att forskningen och den akademiska diskussionen på arbetsplatsen blivit homogen på grund av informella nätverk och vänskapsband.”
Men det övergripande resultatet i rapporten är att det som flest anser vara ett hot mot den akademiska friheten är statlig styrning och forskningsfinansieringssystemet. Att detta inte nämns alls i uppdraget är högst betänkligt. Redan här anar man att det finns en spänning mellan hur forskarsamhället och forskningspolitiken förstår begreppet akademisk frihet.
Även om man accepterar begränsningen till individuella perspektiv är det omöjligt att betrakta denna oberoende av mer strukturella faktorer, såsom arbetsbelastning, tillgången på resurser och den osäkerhet som följer med en allt mer konkurrensutsatt verksamhet och en mycket hög andel osäkra anställningar.
Det faktum att forskningsmedel styrs till vissa områden via exempelvis riktade utlysningar påverkar forskares handlingsutrymme och tvingar dem att anpassa sin forskning och sin utbildning till vad regeringen pekat ut som önskvärt. Att lyfta problemet med informella nätverk och en homogen miljö utan att behandla att detta kan vara relaterat till bristande resurser och konkurrens om forskningsmedel är en orimlig och artificiell begränsning.
Överlag saknas en förståelse av den akademiska frihetens förhållande till akademisk trygghet i uppdraget, precis som det gör i forskningspropositionen.
Hot och trakasserier
Denna begränsning i angreppssätt gäller i högsta grad också förståelsen av problemet med hot och trakasserier. Det första som behöver sägas här är att det ”utökade straffrättsliga skydd” som nämns i direktiven troligtvis gäller en mycket liten andel av de incidenter som kartläggs i undersökningen. De flesta incidenter är inte brottsliga handlingar.
Det andra är att förebyggande arbete bör betrakta de situationer och den miljö där incidenter inträffar i sin helhet. En övervägande andel av de incidenter som inträffar är interna situationer, där den som utsätter är en student eller en kollega. Det vanligaste uppfattade motiv som framträder är att förövaren uttrycker missnöje. Det är därför av intresse att undersöka åtgärder som behandlar förutsättningarna lärare har att bedriva undervisning och handledning.
Utsatthet för hot och trakasserier bör betraktas som en del av den allmänna arbetsmiljön inom högskolesektorn. Det finns viss medvetenhet om detta i direktiven, då det beskrivs att de ”situationer som kan uppstå inom högskolan, t.ex. situationer där lärare blir ifrågasatta eller får utstå hat eller hot på grund av vilka termer som används eller vilka teoretiska angreppssätt som tillämpas, kan vara komplexa” och att ”lärosätena som arbetsgivare har ett viktigt ansvar att säkerställa en god arbetsmiljö”, men samtidigt ingår det inte alls i uppdraget att undersöka sådana faktorer.
Fokus på regelverket
Vilket leder till ett annat övergripande problem: Uppdragets fokus på att undersöka regelverket. Först bör det sägas det inte ingår i uppdraget ”att föreslå ändringar i grundlag eller i arbetsrättslig lagstiftning”. Detta är en märklig begränsning, eftersom man kan tänka sig att det är sådana ändringar som vore mest ändamålsenliga.
Det troliga är att direktiven vill styra utredningen till att överväga ändringar av högskolelagen, vars nuvarande förhållandevis vaga formuleringar lämnar utformning rätt öppna för tolkning.
Men den viktigare invändningen är denna: är det verkligen regelverket som är problemet? Som nämnts ovan, det är naturligtvis önskvärt med ett transparent och lättolkat regelverk, men är det verkligen det enda som behövs? Om det visar sig, vilket måste vara en möjlighet, att regelverket är i sin ordning och det är implementeringen som brister, eller arbetsförhållandena som är för dåliga, borde en utredare ha möjlighet att föreslå åtgärder av en bredare natur.
Får inte arbetet med att skydda den akademiska friheten kosta något?
I direktiven påpekas att de flesta lärosäten har styrdokument som syftar till att värna den akademiska friheten, men att det är viktigt att säkra att det bedrivs ett aktivt arbete utifrån dessa dokument, och att förutsättningar för detta arbete finns.
Men samtidigt ges med en omskrivning starka indikationer att detta arbete inte får kosta något. Utredare ska beakta ”lärosätenas administrativa börda och hur den påverkas av eventuella förslag. Vid förslag på åtgärder som kan komma att innebära en ökad administrativ börda för lärosätena, behöver utredaren därför särskilt ta ställning till och redogöra för hur detta vägs upp av ökad individuell akademisk frihet för forskare och lärare.”
Detta är i princip en omöjlig bedömning. Hur ska det ens gå till att mäta en vinst i form av akademisk frihet? Det är naturligtvis helt rimligt att beakta att de åtgärder som föreslås ska i så liten utsträckning som möjligt belasta den som behöver stöd, inte minst för att sänka trösklarna för att anmäla. Men detta bör rimligen ske genom att överföra kostnaden för detta arbete till stödfunktioner, och detta måste få ske i form av tillförsel av särskilda medel. Det är annars svårt att se om det alls finns utrymme för utredaren att komma med verksamma förslag.
Avslutningsvis
Det är givetvis önskvärt med en utredning med ambitionen att stärka den akademiska friheten. Det faktum att uppdraget begränsat på det sätt som påpekats ovan är dock ett symptom på det mer generella hotet mot akademisk frihet: politisk styrning som påverkar vilka resultat och vilka förslag som kan bli aktuella.
Den akademiska frihetens värde beror åtminstone delvis på utrymmet att kunna fritt undersöka ett problem och följa undersökningen dit den leder, och att vara öppen för avsteg från föregivna ramar. Direktiven till utredningen påpekar att ett hårdare och mer polariserat debattklimat påverkar allmänhetens förtroende för forskningen negativt. Det vore därför önskvärt att låta detta arbete i synnerhet vägledas av öppenhet för konkurrerande förklaringsmodeller.
[1] UKÄ: Universitetskanslersämbetet. SULF er et fackförbund för högskolan. SUHF er Sveriges universitets- och högskoleforbund.