Sedan 2016 presenterar det svenska Vetenskapsrådet en forskningsbarometer ungefär vartannat år. Den består av faktaspäckade rapporter som behandlar forskningens finansiering och genomslag, för landet som helhet men också per lärosäte och per vetenskapsområde. Den svenska utvecklingen ställs mot en internationell fond, med länder som anses vara jämförbara med Sverige – främst OECD-länder men också Kina.
Mats Benner, professor i forskningspolitik, Lunds universitet
Sverker Sörlin, professor, KTH
Barometern kom till som ett svar på en envis diskussion kring frågan om Sverige ”halkar efter” i internationell jämförelse vad gäller forskningens kvalitet och kvantitet. Den var i sin tid ett svar också på en annan diskussion, nämligen den om evidens och om den påstådda avsaknaden av en kunskapsbaserad forskningspolitik i Sverige. Detta budskap hade bland annat framförts i en rapport som NIFU gav ut 2014.1
Nu skulle det bli bättring. Barometern ska, som Vetenskapsrådets generaldirektör Katarina Bjelke skriver i förordet till 2025 års version, bidra ”till att stärka vår nationella förmåga att fatta välgrundade beslut om vad som ytterligare behöver göras för att stärka Sverige som forskningsnation”.
Är glaset halvfullt eller halvtomt?
Vad visar då årets barometer?2 Ja, frågan man ställer sig efter att ha läst rapporten är om glaset är halvfullt eller halvtomt. Siffrorna pekar åt skilda håll. Vetenskapsrådet självt är påtagligt peppy i sin tolkning. I sin kommunikation lyfter man fram de många förtjänsterna i svensk forskning. Inte minst kvantitativt: mängden forskning, högskolesektorns andel av BNP, FoU-utgifter som andel av BNP, andel forskare av befolkningen.
Sverige hör till topp fem inom OECD som forskningsnation om man främst ser till kvantitet. Ska man tro Vetenskapsrådet är glaset nästan alldeles fullt.3
Bryter man ned denna övergripande, positiva bild i ett antal delar inställer sig dock ett antal frågor som Barometern nog varken kan eller vill svara på. Dessa frågor pekar snarare på en rad utmaningar för svensk forskning som ropar på svar och lösningar.
Frågor
En gäller de svenska lärosätena och deras internationella ställning. En annan gäller relationen mellan ekonomisk insats och kvalitativt utfall, särskilt inom STEM-området. En tredje gäller rekryteringen av forskare till svenska universitet och vilka krafter som styr den. En fjärde gäller hela frågan om Vetenskapsrådets uppdrag och hur barometern är konstruerad. Kanske är glaset bara halvfullt, om ens det?
Svenska lärosäten ligger på en respektabel nivå i internationell jämförelse vad gäller citeringsgenomslag, men inte mer än så. De breda och stora universiteten, framför allt Uppsala, Lund och Umeå, ligger påfallande lågt, omkring världsgenomsnittet.
Det kan förefalla lite problematiskt, inte minst eftersom en så stor del av resurstillväxten och expansionen av vetenskaplig publicering skett just bland breddlärosätena.
Ämnesprofilen är påtagligt ojämn – flera områden i svensk forskning som åtnjutit stora satsningar de senaste decennierna (kemi, fysik, materialvetenskap, informationsteknologi) har svårt att hänga med i den internationella utvecklingen. Däremot står Sverige starkt inom områden som det sällan pratas särskilt mycket om, som samhällsvetenskap, biologi och humaniora (mer om det senare).
Tidsbegränsade anställningar
En annan tydlig tendens är att svenska universitet vuxit framför allt genom tidsbegränsade anställningar, där lärosätena har en förkärlek för de två till treåriga post-doctjänsterna. Lägg därtill att 60 procent eller mer av dem med en fast anställning vid de äldre bredduniversiteten har sin doktorsexamen från samma universitet där de nu forskar.
Lätt karikerade är svenska universitet prydligt uppdelade i två fack: lokalt rekryterade lektorer och professorer i det ena och en rörlig, ofta internationell, grupp med projektanställningar i det andra. Och dessa två verkar inte kunna mötas.
Det här och de lite svaga citeringstalen ställer en rad frågor om hur universiteten egentligen fungerar och hur nya stora satsningar tas emot av lärosätena. Anställer man först och främst sina egna före detta doktorander? Ämnesprofilen är också bekymmersam: om det nu är STEM som gäller för hela slanten borde utfallet rimligen vara bättre.
Vetenskapsrådets uppdrag som expertmyndighet
Den fjärde frågan gäller hela Barometern och Vetenskapsrådets uppdrag som expertmyndighet, Hittills har Barometern inte använts särskilt aktivt i forskningspolitiken. I den senaste propositionen citeras den sex gånger, en enda gång används den aktivt för att stödja ett policyresonemang.
I 2020 års proposition citerades den fyra gånger, inte en enda gång användes den för policy i löpande text. Som politiskt underlag är Barometern ingen succé. Detta trots att den innehåller evidens att fundera vidare kring. Och trots den trosvissa förhoppningen hos generaldirektören att barometern ska underbygga strategi och policy.
För nog finns det att göra för den som närläser barometern. Varför befinner sig till exempel Uppsala och Lunds universitet på plats 15 respektive 17 i landet när det gäller citeringsgenomslag (sidan 95), akterseglade av sådana nykomlingar i högskolelandskapet som Högskolan i Borås och Mälardalens universitet?
Har det något att göra med det som står på sidan före, nämligen att Uppsala och Lund publicerar upp emot 2000 artiklar om året? Är det för mycket kvantitet och för lite kvalitet? Eller ligger problemet i det som nämns på sidan 67, att runt 60 procent av de anställda på lärosäten som Uppsala och Lund också har disputerat där? Det finns med andra ord mycket att ta itu med för den som vill rota i siffrorna och diagrammen i Barometern.
Barometern är förvisso bara en barometer, men den tar inte direkt ut svängarna och erbjuder inte heller några djupgående analyser. Att den dessutom helt sonika plockar bort humaniora ur jämförelsen mellan olika områden när det gäller citeringsgenomslag, med hänvisning till att data är för osäkra (och trots att humaniora tidigare år varit med i Barometerns jämförelser), ja, då faller liksom hela idén med att ha en barometer för forskningen. Antingen är allt med eller inget.
VR har haft sitt uppdrag som policystödjande analysmyndighet till regeringen på forskningsområdet sedan sin tillkomst år 2000. Det är ett kvartssekel sedan. Hur länge ska vi vänta på verkliga analyser och genomförda undersökningar med utvecklade tankar om prioriteringar och förslag?
Humaniora och samhällsvetenskap
De stora dragen och satsningarna hämtar sin evidens från andra håll. Det faktum att svensk forskning utmärker sig inom humaniora och samhällsvetenskap syns sannerligen inte i forskningspolitiken.
Den senaste forskningspropositionen från december 2024 var fullständigt renons på satsningar utanför STEM. Inte heller märks det att STEM-området befinner sig i en negativ spiral, trots växande finansiering. Mer pengar verkar inte rå på den nedåtgående trenden. Barometern försöker hjälpsamt förklara detta med Kinas expansion, men det är klen tröst.
Som översiktlig bild av svensk forskning är Forskningsbarometern en bra start. Men den är otillräcklig – den erbjuder evidens utan analys. Dessutom är det tveksamt om man kan kalla det evidens när man inte förmår hitta evidens som fungerar för alla vetenskapsområden, humaniora lika väl som teknik och medicin.
Vad som behövs är ett rejält omtag där mål och medel analyseras på djupet och där den just nu ganska spenderingsvilliga svenska forskningspolitiken får en motpart i data och analys. En kunskapsbaserad forskningspolitik på riktigt, alltså. Det är hög tid – mer än tio år har gått sedan NIFU konstaterade att svensk forskningspolitik främst handlar om att vilja snarare än att veta.
Sverige starkt inom områden som det sällan pratas särskilt mycket om, som samhällsvetenskap, biologi och humaniora. Foto: olaser