I dag hämmar de svenska och norska finansieringssystemen små och medelstora företags möjligheter att i sitt utvecklings- och innovationsarbete använda testbäddar och deras tjänster i grannlandet.
Av Kjell Nilsson, Nilsson Landscape & Annika Daisley, Svinesundskommittén
Även om nordiska regioner generellt rankar högt på det Innovation Scoreboard som EU regelbundet ger ut dyker det ofta upp fall som tyder på att nationella regelverk och dess tillämpningar försvårar ett optimalt utnyttjande av den forskningsinfrastruktur som länderna investerat i.
Svinesundskommittén, som är en av tolv gränsregionala samarbetskommittéer, har uppmärksammat detta som ett gränshinder som försämrar innovationsklimatet i Norden.
Svinesundskommittén är platsen för det politiska samtalet över gränsen mellan Norge och Sverige. De driver projekt för näringsliv, arbete och utveckling genom ett brett kontaktnät ut i företag, akademi och myndigheter.
Draghis plan
Den tidigare presidenten för Europeiska centralbanken Mario Draghi levererade för drygt ett år sedan en rapport om de utmaningar som Europa står inför i en tid av minskande världshandel, geopolitisk osäkerhet och accelererande teknologisk utveckling. Draghis strategi för ett mer konkurrenskraftigt Europa startar med att vi måste minska innovationsgapet till USA och Kina.
Det startas nämligen alldeles för få företag inom nya teknologier i Europa. Det beror inte på att det saknas idéer eller ambitioner, men att vi är för dåliga på att omsätta idéerna till kommersiella succéer. Draghi pekar på behovet av en reformering av hela innovationsekosystemet, däribland att undanröja regelmässiga hinder mot ett optimalt utnyttjande av forskningsinfrastrukturen.
Bra kan bli bättre
I en global kontext är de nordiska länderna små, men tillsammans är man ekonomiskt starka – världens tolfte största ekonomi – och man representerar en betydande och teknologiskt avancerad marknad.
När EU rankar Europas regioner med avseende på deras prestanda inom forskning och innovation brukar nordiska regioner finnas bland de ledande[1]. Så är även fallet i 2025 års ranking där fem av de tio högst rankade NUTS2-regionerna[2] är nordiska. Listan toppas av de svenska och danska huvudstadsregionerna följda av London, Zürich och tyska Oberbayern medan Helsinki-Uusimaa, Västsverige och Sydsverige återfinns på platserna 8-10.
Det innebär emellertid inte att allt är perfekt. Draghi poängterar vikten av ett optimalt utnyttjande av forskningsinfrastrukturen men vi har stött på flera exempel där styvbenta nationella regler sätter käppar i hjulet såväl för små och medelstora företag som för forskningssamarbetet mellan länderna i Norden.
Ett potentiellt gränshinder
Svinesundskommittén har gjort Nordiska ministerrådets Gränshinderråd uppmärksamt på att idag hämmar de svenska och norska finansieringssystemen små och medelstora företags (SME) möjligheter att i sitt utvecklings- och innovationsarbete använda testbäddar och deras tjänster i grannlandet.
Testbäddar är den del av forskningsinfrastrukturen som det framför allt för små och medelstora företag är viktigt att ha tillgång till när de försöker utveckla nya produkter eller processer.
Men eftersom dessa anläggningar ofta är nationellt finansierade är deras tjänster endast tillgängliga för företag från det egna landet. Att göra norska testbäddar tillgängliga även för svenska företag och vice versa skulle avsevärt öka tillgången, då testbäddarna ofta är starkt specialiserade.
Ingen hjälp att hämta i Norge för svensk SME
Ett sådant exempel stötte Erik Dahlén på när han arbetade som innovationsrådgivare åt bioekonomiklustret Paper Province. Ett småföretag i Värmland hade tagit fram ett biobaserat isoleringsmaterial som kunde användas i stället för plast i värmerör. Målet var att etablera en tillverkning och därmed skapa arbetstillfällen i regionen. Men man behövde hjälp med att utveckla en effektiv produktionsprocess.
Sådan kompetens fanns ett stycke in på den norska sidan av gränsen i form av ett norskt katapultcenter (Manufacturing Technology Norwegian Catapult Center) placerat i Raufoss industripark i Gjøviks kommun. Centret är specialiserat på att testa och utveckla industriella produktionsprocesser och förfogar över en maskinpark värd 400 miljoner norska kronor utplacerad hos olika industriföretag.
Man hjälper också kunderna, vanligen start-ups eller företag som befinner sig i en omställningsfas, med att hitta någon som kan starta en produktion och var man skaffar råvaror och annat material.
Planerna gick emellertid i stöpet främst på grund av att man inte var ett norskt företag. Det kan vara svårt för små företag som inte är vana vid att skriva ansökningar att få den hjälp man behöver för att komma vidare.
Erik Dahlén uppfattade det som att viljan saknades för att hjälpa ett litet företag som dessutom kom från utlandet såväl hos katapultcentret som hos SIVA i form av Sør-Hedmark Næringshage, vilka varken ville använda sina resurser för att finna en norsk partner eller kunde erbjuda hjälp med initial finansiering.
Viljan finns men det saknas mandat
Norge har ingen egen läkemedelsindustri, men har beslutat om en strategisk satsning på ”health science”. Därför har Oslo Science City och Oslo Cancer Cluster tecknat ett samarbetsavtal med AstraZeneca.
Överenskommelsen innebär att norska start up-bolag får möjlighet att inhysas i AstraZenecas BioventureHub i Göteborg, samtidigt som svenska företag får tillgång till norska forskningsmiljöer inom cancer och precisionsmedicin vid Radiumhospitalet och Universitetet i Oslo.
”Vi vill gärna etablera ett ömsesidigt samarbete med AstraZeneca om cancerforskning så att norska företag kan bruka BioVentureHubs inkubator i Göteborg och svenska företag bruka vår inkubator i Oslo, men problemet är att Vinnova inte vill finansiera projekt i Norge och Innovasjon Norge vill inte finansiera projekt i Sverige”, säger Christine Wergeland Sørbye, som är verkställande direktör för Oslo Science City.
I fas ett i samarbetet har Innovasjon Norge gått med på att norska företag får ta med sig sina beviljningar till Sverige, men det rör sig om små belopp och det har krävts mycket arbete att få det till stånd. Det man skulle önska vore ett generellt avtal som möjliggör en uppskalering av utbytet.
Idar Kreutzer, som är specialrådgivare i NHO, har på uppdrag av Nordiska ministerrådet utrett integrationen mellan ländernas innovationsekosystem i Norden. Han uppger att vid samtal med innovationsdirektörerna framkom att alla har ambitioner om nordiskt samarbete, men ingen anser sig ha mandat att använda skattebetalarnas pengar över landgränsen.
För att ge ett sådant mandat krävs att det skrivs in i regleringsbreven till Vinnova och Innovasjon Norge att deras medel också kan användas till att gagna nordisk samverkan.
Finansieringen stoppar vid gränsen
Huvudproblemet tycks vara att nationella stödprogram inte är öppna för utländska aktörer. Både Innovasjon Norge och Norges Forskningsråd ställer krav på att stödmottagarna ska vara från Norge, och motsvarande gäller i Sverige för Vinnova, Formas och Tillväxtverket.
Problemet finns även hos Selskapet for industrivekst (Siva), som faciliterar en nationell infrastruktur för innovation och näringslivsutveckling i Norge, och statsägda RISE som har motsvarande roll i Sverige eftersom deras testbäddar som regel är finansierade av nationella stödprogram och därmed bara är tillgängliga exklusivt för inhemska företag.
Rent juridiskt kan Vinnova finansiera utländska företag, men bara om de har ett driftställe i Sverige. Ett alternativ är att ett utländskt företag agerar som underleverantör, då är det normala upphandlingsregler som gäller. Det förekommer också undantag i enskilda fall, så har t.ex. en internationell NGO fått pengar från Vinnova för att arrangera en Global Hackathon.
För Innovasjon Norge är det avgörande att värdeskapandet ska vara tillräckligt stort i Norge, i så fall kan delar av utveckling och produktion ske i utlandet, men finansieringen måste gå genom norska verksamheter.
Pragmatiska men krångliga lösningar
Det finns alltså möjligheter att kringgå reglerna. En lösning är att företagen använder norska eller svenska bulvaner när de vill utnyttja en specifik testbädd i grannlandet. Alternativt kan de bilda ett dotterbolag i grannlandet – ibland räcker det att skaffa ett organisationsnummer.
Men vi förordar inte sådana lösningar såvida de inte innebär att det finns en synergi mellan företagen eller att man startar ett dotterbolag därför att man driver någon form av ekonomisk aktivitet i grannlandet.
Det är också fint att man finner pragmatiska lösningar när viljan finns, men det hjälper föga om den goda viljan inte finns hos just de personer man möter och vars positiva medverkan man är beroende av. Det innebär dessutom att man måste avsätta avsevärt med tid och resurser för att hitta praktiska lösningar.
Sett ur ett internationellt konkurrensperspektiv, är ett optimalt bruk av skattefinansierad forsknings- och innovationsinfrastruktur en viktig förutsättning. De innovativa företagen ska kunna erbjudas att använda sig av den testbädd i Norden som är bäst lämpad till deras behov samtidigt som det från testbäddarnas sida är angeläget att deras resurser och kapacitet utnyttjas till fullo.
En brokig skara
Ett annat problem är svårigheten att hitta rätt testbädd eftersom det saknas en överblick över tillgången till testbäddar i Norden.
Bara i Sverige finns ett par hundra anläggningar, varav flest i Västra Götalandsregionen. De utgör en brokig skara med en omsättning från allt mellan några tiotusen upp till flera hundra miljoner kronor. Många är helt utan internationella kontaktar medan andra hämtar en stor del av sin omsättning från utlandet samtidigt som de deltar framgångsrikt i internationella forskningsprojekt och är representerade i internationella standardiseringsorgan.
Beläggningsgraden varierar från några enstaka procent till full beläggning med flera års väntetid. Finansieringen kommer från forskningsanslag, statliga uppdrag, offentliga och privata kunder (genom uppdrag eller medlemskap) eller en kombination av dessa.
Nordisk nytta
Ett utökat nordiskt samarbete om nyttjandet av forskningsinfrastrukturen har många fördelar; det blir fler som kan dela på driftskostnaderna, det ökar tillgängligheten till forskningsinfrastrukturen, vi får en starkare nordisk röst i internationella sammanhang och vi får mer ”value for the money” av de nationella investeringarna.
Idar Kreutzer konstaterar emellertid i sin utredning att det förekommer mycket begränsad integration mellan de nordiska länderna när det gäller att främja innovationer och skaffa riskkapital till företag (start-ups och scale-ups) som kan skapa nya jobb. Och det finns mycket få strukturer eller mekanismer som stödjer ett integrerat nordiskt innovationsekosystem.
Eftersom offentliga medel spelar en avgörande roll för innovationsklimatet i Norden är nationella begränsningar ett allvarligt hinder mot att utveckla Nordens fulla innovationspotential, speciellt som medlen Nordic Innovation, som är en institution under Nordiska ministerrådet, förfogar över är försvinnande små i förhållande till vad som investeras i nationella stödprogram.
Därför behöver ramverket för etablering och användning av testbäddar samordnas på nordisk nivå och tydligare mandat för statliga institutioner om en gemensam nordisk approach i riktlinjerna för nationella innovationsprogram.
Tre konkreta förslag
Om Norden vill behålla sin position som ledande i Europa på innovationsområdet är ett optimalt bruk av skattefinansierad forsknings- och innovationsinfrastruktur en viktig förutsättning. Forskare och företag ska kunna erbjudas att använda sig av den testbädd som är bäst lämpad till ändamålet oavsett var i Norden som anläggningen är belägen. Samtidigt är testbäddarna angelägna om att deras resurser utnyttjas till fullo. Även om alla inte kan erbjuda lika flotta villkor som ESS[3] kommer att erbjuda när de slår upp portarna 2027. Dit är nämligen alla forskare välkomna som har en genial idé utan att det kostar något.
För det första behöver frågan lyftas på nordisk nivå. Ansvariga ministrar möts årligen till ett ministermöte i regi av Nordiska ministerrådet. Det vore upplagt att vid ett sådant tillfälle anta en ministerdeklaration om ett mer integrerat nordiskt innovationsekosystem och ett avtal om likabehandling av nordiska verksamheter vid nyttjande av statligt finansierade testbäddar.
En förebild kan hämtas från utbildningssektorn, nämligen avtalet om nordisk utbildningsgemenskap för teoretiska och yrkesinriktade utbildningar på gymnasienivå som trädde i kraft 2008. Enligt den så kallade gratisprincipen avstår länderna och deras skolmyndigheter från att kräva betalning av varandra för den undervisning som ges till utbildningssökande från andra nordiska länder. Ett liknande avtal skulle med fördel kunna ingås vad gäller nyttjande av testbäddar som finansierats med offentliga medel.
För det andra, som nämnts tidigare, är de flesta statliga finansiärer av forskning och innovation positiva till nordiskt samarbete men anser sig sakna mandat för att stötta verksamheter från andra länder. Detta dilemma skulle enkelt kunna lösas genom att ansvariga ministrar i regleringsbreven till de aktuella myndigheterna skrev in en passus om att deras medel också får användas till att främja nordiskt samarbete.
För det tredje, för att skapa en bättre överblick, och därmed göra det enklare att hitta rätt testanläggning bör varje land ha sin egen aktuella och uppdaterade lista med anläggningar inklusive aktuell kontaktinformation och länk till hemsida. Dessutom bör Nordic Innovation få i uppdrag att upprätta en hemsida med länkar till de nationella översikterna över tillgängliga testbäddar.
Referenser
Draghi, Mario (2024) The future of European competitiveness. Part A – A competitiveness strategy for Europe. https://bit.ly/4agGTMQ
Edström, Adam & Winzenburg, Susanna (2022) INIT – Inventering av nationell och internationell testbäddskapacitet. Version 1.0 2022-10-24.
Edström, Adam & Winzenburg, Susanna n.d. Handbok för internationalisering av testbäddar. En bilaga till projektet INIT utfört av RISE på uppdrag av Vinnova 2021-2022.
Egseth, Espen 2023-04-30 Funding systems inhibit innovation through testbeds. Berlin: Ass. of European Border Regions.
European Commission: Directorate-General for Research and Innovation (2025) Regional Innovation Scoreboard 2025. Brussels: Publications Office of the European Union. https://bit.ly/3Kne46Z
Kreutzer, Idar (2018) An integrated and effective Nordic ecosystem for innovation and green growth. A closer look at risk kapital in the Nordic countries. Copenhagen: Nordic Council of Ministers.
Linde, Olof & Persson, Jan (2015) Kartläggning och behovsinventering av test- och demonstrationsinfrastruktur. Vinnova Analys VA 2015:08.
Stafström, Sven (2023) Nordic research infrastructure collaboration. Recommendations for common Nordic activities. Oslo: NordForsk.
Foto från grensen MHjerpe
[1] https://bit.ly/4rn9GWh
[2] NUTS2 är den regionala nivån i den standard som EU använder när de delar upp länder administrativt för statistiska ändamål.
[3] ESS (European Spallation Source) är ett europeiskt forkningsinfrastrukturkonsortium, bestående av 13 medlemsländer (SE, DK, FR, IT, ES, CZ, PL, UK, EE, HU, NO, CH, DE).