Så var det dags igen, svenska universitets organisationsform ska utredas. Det annonserade högskole- och forskningsminister Lotta Edholm i januari.

Mats Benner, Professor i forskningspolitik, Lunds universitet
Sverker Sörlin, Professor, Avd. för historiska studier, KTH

Det är inte första gången. År 2010 föreslog en utredning under ledning av statsvetaren Daniel Tarschys att universiteten skulle omvandlas till en annan organisationsform än den för Sverige traditionella myndighetsmodellen. De skulle få större rådighet över sina lokaler, organisation, externa kontakter och finansiering.

Efter en lång runda av debatt och remissyttranden föll förslaget. Universiteten var skeptiska och menade att förslaget var otillräckligt för att ge lärosätena reell autonomi. Också finansdepartementet var emot, liksom universitetslärarfacket SULF.¹

Detta motstånd blev till slut för mycket för regeringen och bara kosmetiska förändringar i universitetens styrning genomfördes.

2013 kom ett uppföljande förslag, denna gång direkt från Utbildningsdepartementet, som gick ut på att lärosätena skulle kunna ansöka om att bli ”stiftelsehögskolor”, om de själva ville. Detta för att locka fram någon ur den kompakta muren av kritiska lärosäten. Samma kritik återkom: utan eget stiftelsekapital, ingen autonomi.²

Autonomi och osäkerhet

Det som gjort att många i debatten, och definitivt bland lärosätena, nu ändrat sig och ser ökad autonomi som betydligt mer angelägen är den tilltagande världspolitiska osäkerheten. Frågan har dykt upp allt flitigare i svensk debatt och särskilt intensivt de allra senaste åren med utvecklingen i USA, Ungern och andra länder med en stark politisering av universitetens villkor.

Också det faktum att de radikalkonservativa Sverigedemokraternas inflytande vuxit spelar säkert en viss roll. SD har emellanåt gett uttryck för samma universitetskritiska uppfattningar som USA och andra länder, där universiteten anses vara alltför ”politiskt korrekta” eller ”woke”.³

Den svenska lärosätesfederationen SUHF har under senare år gått all in i denna fråga. Ambitionen är att finna en ny organisationsform som är friare från staten och från politiken och har hittills avkastat rapporter och debattinlägg som skisserar hur universitet och högskolor skulle kunna uppnå större självständighet, delvis efter modell från kulturpolitikens princip om armlängds avstånd.⁴

Ny utredning

Nu tillsätter den svenska regeringen alltså en ny utredning som ska se över om dagens modell med universiteten som myndigheter är tillräckligt robust för att ge universiteten handlingsutrymme och trygghet på lång sikt. Det sker parallellt med att en annan utredning behandlar den akademiska friheten och dess villkor, och prövar om den bör stärkas, särskilt för enskilda forskare. Också den utredningen ska se över lärosätenas organisationsform.

Vad är nytt denna gång? Framför allt intensiteten i debatten. Inte minst signalerna från USA, länge ett föregångsland inom högre utbildning och forskning, har visat att också i det friaste av länder kan en dysfunktionell statsledning ställa till med stor skada på kort tid. I den nu kontinuerligt föränderliga världsordningen har vi också lärt oss att snabba skiften kan ske var som helst.

Det är inte konstigt att fokus därför riktas mot vad man skulle kunna kalla ett preventivt försvarsarbete för den akademiska friheten också i ett normalt ganska stillsamt nordiskt land. Denna frihet har tidigare tagits mer eller mindre för given. Nu tycker många att den måste säkras, helst både juridiskt och finansiellt. Men under en demokratisk styrelseform som samtidigt måste medge ett utrymme för statligt inflytande, eftersom lärosätenas intäkter huvudsakligen kommer från staten.

Två olika förslag ska presenteras – ett kring en helt ny organisationsform, ett annat med justeringar som ryms inom dagens myndighetsform. Exakt vad som kommer ut ur denna oklara situation kan ingen veta. Dilemman och målkonflikter står på kö. Sannolikt blir det förslag om någon form av kontrollerad avgränsning av den statliga styrningen, kanske i form av avtal mellan lärosäten och staten, som i Norge, eller en ny organisatorisk status som i Finland.

En ytterligare komplikation är att de opinionsmässigt två största partierna – Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna – båda motsatt sig en utredning, och var för sig funnit dagens organisationsform tillräckligt väl anpassad för dagens och framtidens behov.⁵ Men nu är utredandet i gång och när hela havet börjar storma är det oklart hur fasta dessa förtöjningar visar sig vara.

Mer eller mindre engagerad

En viktig skillnad mellan i dag och 2010, som talar för att en verklig förändring kan ske, är att lärosätena själva är betydligt mer engagerade.  Mer existentiella frågor står på spel denna gång. Vi lär få höra mindre klagomål på om kapital ska tillföras – det är något av nu eller aldrig som gäller för lärosätena.

Samtidigt är det betecknande att politiken denna gång är mindre engagerad. De senaste åren har vi sett en explosiv utveckling av regeringsuppdrag till de svenska lärosätena. Uppdragen gäller allt från samarbeten mellan lärosätena och reglering av medborgarskap till stora forskningsprogram med sikte på försvarsförmåga och självförsörjning inom så kallade ”kritiska teknologier”. I det läget är frågan om organisationsform närmast ett villospår. Autonomiprojektet drivs i regeringen ensidigt av liberalerna, med bara ljummet stöd av övriga partier. Sannolikheten att det blir en genomgripande reform får anses liten.

Vad kan man tänka sig?

Om nu utredningen inte leder hela vägen – vad kan man tänka sig i stället? Sannolikt en större översyn av finansiering och organisation, men också av själva uppdraget för svenska lärosäten. Dessa är i hög grad styrda av idén, direkt hämtad ur New Public Management, om resurseffektivitet.

Grundutbildningen i dagens svenska lärosäten är styrd av personalplanering och produktivitet, införd under NPM:s guldålder i det tidiga 1990-talet. Svenska lärosäten kunde länge leva med denna modell men den alltmer förvärrade underfinansieringen av den har med tiden undergrävt dess legitimitet.

Forskarutbildningens dimensionering och utformning är starkt beroende av externa medel, sökta och sammanplockade i helt decentraliserade former. Även forskningens riktning styrs genom extern finansiering snarare än av universitetens egna strategier. Det har under lång tid gynnat STEM-områdena och särskilt vissa nischer inom elektronik, bioteknik och AI, medan stora kunskapsområden i svensk högskola lever under prekära villkor.

Vad som är autonomi och självbestämmande blir i det sammanhanget inte alldeles klart. Det vore sannolikt bättre att se över universitetens samhällsroll i stort, anpassa finansiering, organisation och styresform efter det, och på så sätt bädda in autonomifrågorna i det större sammanhang där de hör hemma. Så föreslog 1945 Gunnar Myrdal, nobelprisekonomen, i en klassisk bok, ”Universitetsreform”. Myrdal skisserade där ett öppet, demokratiskt, progressivt och produktivt universitet som kunde växa ur askan efter de tyskinfluerade svenska lärosätena vid andra världskrigets slut. Vår tid ropar efter en liknande öppning.

Foto: Trygve Finkelsen1

---

1. Autonomiutredningen väcker fortsatt livlig debatt – Universitetsläraren ↩︎
2. Uppsala universitet avvisar bristfälligt stiftelseförslag men vill se ökad autonomi – Uppsala universitet ↩︎
3. NWT – Debatt: Bekämpa woke-ideologin på våra universitet ↩︎
4. Akademisk frihet_SUHF_G5_INL-23.indd
    Grundlagsskydda den akademiska friheten – Tidningen Curie ↩︎
5. S och SD stoppar förslag om att skilja svenska universitet från staten ↩︎