Svenska reflektioner om forskningsmeldingen. Det som saknas allra mest är en diskussion om tiden och platsen – vad är bra för Norge?
Mats Benner, professor i forskningspolitik, Lunds universitet
Sverker Sörlin, professor, KTH
Svensk forskningspolitik har sina sidor. Till det goda hör pengarna – i snart 30 år har resurserna bara vuxit med varje proposition. Den senaste lanserades rentav som den största satsningen någonsin.
Vad som sedan står i dessa propositioner är något annat. Fjolårets, som också var en innovationsproposition, är ett svårläst dokument, som blandar friskt i målsättningar och ambitioner, utan någon tydlig berättelse om vad Sverige är och borde vara, för sig själv och i världen. Den ser mest ut som en inköpslista.
Den goda viljan
I kontrast till det svenska står här det norska, både vad gäller pengar och berättelser. Vad gäller pengar har forskningens villkor skiftat ganska radikalt över åren. Efter en lång tid av expansion, gick systemet över i halt för några år sedan. Nu är festen över, deklarerade flera statsråd, och sektorn fick hålla till godo med det som fanns.
Nu blåser nya vindar med den ombildade regeringen, och den forskningsvänliga ministern Sigrun Aasland var den som till slut fick föra meldingen om forskningssystemet i mål.
Detta dokument är friskt och flödande i sitt berättande, med en optimistisk och konstruktiv ton – forskningen är en produktiv och progressiv kraft, kan man läsa både på och mellan raderna. Med säker kunskap ska den osäkra (om)världen tyglas och hanteras.
Men några specifika pengar finns inte kopplade till dessa positiva ord: den goda viljan kommer först, sedan får vi se om det blir några konkreta tilltag — och några friska resurser.
Det finns många goda saker att säga om meldingen – inte minst bredden i ansatsen som spänner från säkerhet till språk, och som sagt den optimistiska andan kring kunskapens verkan i samhället.
Vad är bra för Norge?
Saker finns naturligtvis att invända mot. En ligger i meldingens natur – den allmänt hållna tonen, avsaknaden av problematisering och bristen på konkretion kring vad som faktiskt behöver göras för att alla dessa höga mål ska nås.
Det som saknas allra mest är en diskussion om tiden och platsen – vad är bra för Norge? Det blir mer Norge, och mer säkerhet och mer försvar, än vi sett i någon melding på länge.
Flera svåra frågor berörs, men inte mer. Forskarutbildningen har vuxit och fungerar rätt så bra. Men de färdiga doktorerna stannar inte i Norge. Är utbildningen för dyr? För oengagerad i samhällets behov? Frågetecknen hänger i luften.
Forskningsinstituten – ett gammalt norskt flaggskepp – minskar som andel av den totala forskningen. Basfinansieringen har sjunkit till en farligt låg nivå. Nya delar av näringslivet, särskilt inom digitalisering, saknar institut. Ett större strukturgrepp, en filosofi för institutssektorn, framstår som angeläget, men ingen slutsats dras.
Kultur och språk
I slutet av meldingen skymtar några förströdda reflektioner om kultur, historia, museer, språk, barn. I grunden livsviktiga. Särskilt för den som månar om nationell gemenskap och identitet i oroliga tider borde det vara högt prioriterade ting. Men här kastas de fram som vore det mest för att visa att regeringen inte glömt dem. Det ger ett märkligt intryck.
Vilken är humanioras plats i framtidens norska forskningssystem? Sedan de stora debatterna om humaniora för omkring femton år sedan har Norge tillhört de verkligt progressiva förnyarna på området. Varför syns det inte här?
Målen och arbetsformerna
Hur ser målen och arbetsformerna ut specifikt i Norge? Norges särskilda villkor – med en helt dominerande finansiär (Forskningsrådet/staten), ett näringsliv som är högteknologiskt men som inte är en stor FoU-finansiär, med universitet på långa avstånd från varandra som lärt sig att konkurrera med varandra – hur ska det förenas med dessa höga ambitioner?
Och hur ska nya medel användas, om nu näringslivet ska släppa till mer pengar? Det är en av meldingens huvudtankar och något av en ny giv i ett Forskningsnorge magert på stiftelser och fonder.
Blir det nya arbetsformer och typer av samarbeten mellan akademi, institut och företag? Och hur ska en starkare anknytning mellan civil och militär FoU egentligen se ut? Stora och svåra frågor för alla – men om man nu skriver en melding om forskningssystemet i framtiden så bör den kanske ändå skissera detta.
Omställning
Och, the billion dollar question: hur ska forskningen bidra till det postfossila Norge som en gång ska stå på egna ben utan oljan? Den fråga som leder till allt från våndor till djupa dilemman till sannskyldigt hyckleri.
Det som i en färsk svensk analys, av journalisten Lisa Röstlund, döpts till Norgeparadoxen (Stockholm: Forum). Ett snällt och vänligt land men med en diger syndakatalog, också inom områden som man hyllar: hållbarhet, klimat, internationell solidaritet. ”Omställning” är ordet. Men om forskning ska ha med denna att göra i framtiden ger denna melding inga klara besked.
Ur ett svenskt perspektiv är Norges kanske största tillgång en väl utmejslad systematik inom forskningspolitiken – med en tydlig koppling mellan långtidsplaner, programförklaringar och budgetar. Det görs systemöversikter – som denna melding – och skrivs andra centrala texter som berör specifika områden.
Utöver detta finns hela den regelbundna och verksamhetsnära uppföljningen i utvärderingar av vetenskapliga fält. Lägg därtill de arenor som finns för debatt och analys (till exempel NIFU), där frågor om forskningsvillkor diskuteras, vrids och vänds på.
Det är dags att på allvar använda denna systematik och denna läraktiga öppenhet att analysera och diskutera hur de höga målen kan bli praxis. Norge kan bli en policyförebild i den övergång till en ny generation av forskningspolitik som vi nu ser växa fram – med komplexa och snabbt föränderliga mål, med globalt och lokalt engagemang och med uthålliga samarbeten mellan olika aktörer. Vi väntar med spänning.
För årets version är trots allt ganska blek. Kanske kan det åtminstone delvis bero på ett annat inslag i meldingen – en känsla av stundens allvar. Det geopolitiska läget bildar en mörk fond till alltsammans och den känsla läsaren får är att slutsatserna av detta ännu inte helt och hållet formats. Det är ett nytt tillstånd som – trots meldingens hurtiga titel – skapar osäkerhet om vad som är rätt väg för kunskapen i en osäker värld.
Foto fra NIFU-seminar om forskningsmeldingen 20. mai 2025, Mats Benner og Sverker Sörlin. Foto Ronnie Smith/NIFU