Forskning

Mot en kunskapsbaserad forskningspolitik: en analys och några förslag

Efter ett decennium av kraftig resurstillväxt och många olika reformer i svensk forskningspolitik, har det i Sverige vuxit fram en debatt om behovet för ett bättre kunskapsunderlag om forskningspolitikens utformning och effekter. En nyligen publicerad rapport analyserar lösningar i olika länder och utvärderar olika modellers svagheter och styrkor.
MATS BENNER, PROFESSOR, LUNDS UNIVERSITET OCH KTH
mats.benner@fek.lu.se
KATARINA LARSEN, FORSKER, KTH
katarina.larsen@abe.kth.se
Allt fler av samtidens utmaningar kräver kunskap. Pandemier, klimatförändringar, omställningar av energisystem, internationella konflikter – utan kunskap blir politiken osäker och oklar inom sådana komplexa fält. Om nu forskning och beprövad kunskap får en ökad roll inom politiken i stort kunde man kanske förvänta sig att det samma gäller forskningspolitiken. Men forskningspolitiken framstår som ett område med vag och svag evidensbakgrund, åtminstone i vissa länder.

Frågan om forskningspolitikens kunskapsunderlag har blivit central i svensk forskningspolitisk debatt. Efter ett decennium av kraftig resurstillväxt och många olika reformer, finns det ett upplevt behov att bättre förstå vad som kan göras av forskningspolitiken och vilka effekter det kan få. Via projektet «Utsiktsplats Forskning» har den svenska Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, initierat en diskussion om den svenska forskningspolitikens kunskapsunderlag. På ett seminarium den 22 oktober på IVA i Stockholm presenterades en rapport till projektet från NIFU och KTH, som omfattar en genomgång av den internationella utvecklingen inom forskningspolitisk analys. Den presenterar några lärdomar och förslag för svensk del utifrån en jämförelse mellan Sverige, Danmark, Nederländerna, Norge, Storbritannien och Tyskland.

Sverige har blivit en eftersläntrare
Sverige har en fin historia som föregångare på det forskningsanalytiska området, men är idag en eftersläntrare som har mycket att lära av andra länder och deras sätt att underbygga forskningspolitiken. I vissa länder spelar akademiska forskningsmiljöer en betydande roll. De främsta exemplen på akademisk anknytning av forskningspolitiken återfinns i Storbritannien, där ett stort antal forskningsmiljöer är aktiva i både policyanalys och utvärdering. Storbritannien utmärker sig också genom att universiteten blivit alltmer aktiva forskningspolitiska aktörer och själva bedriver analys av forskningspolitikens utformning och effekter. Samtidigt är regeringskansliet den viktigaste punkten för analys i Storbritannien, i nära samverkan med Vetenskapsakademin Royal Society. Storbritannien präglas därför av en forskningsanalytisk mångfald och en kreativ spänning mellan många olika aktörer.

I Danmark kompletterar forskningsmiljöer som Center for Forskningsanalyse, olika Think tanks och en rik flora av konsulter den allt starkare rollen för regeringskansliet i dansk forskningspolitik, och ger den annars ganska ryckiga policyutvecklingen ett visst mått av stabilitet och långsiktighet. I Nederländerna hittar man en stark analyskapacitet främst inom akademier och think tanks, som kompletteras av forskningsråd och universitetsföreträdare i debatten och utformningen av forskningspolitiska insatser. Institut för forskningspolitisk analys hittar vi framför allt i Norge, där NIFU har en Central uppgift att följa den forskningspolitiska utvecklingen och att ge politiken nödvändiga redskap för att förstå villkoren för norsk forskning. Tyskland, slutligen, har en omfattande analysfunktion på federal politisk nivå, men har också viktiga «korporativa» fora för forskningspolitiska överläggningar, där forskarsamhälle, politiker, forskningspolitisk expertis med flera samråder.

Alla dessa länder har alltså modeller för systematisk uppföljning av forskningspolitikens mål och effekter. Sverige å sin sida utmärker sig överhuvudtaget genom att ha mer temporära och tillfälliga former för forskningspolitikens kunskapsunderlag, där främst olika intressenätverk sätter frågor på den forskningspolitiska dagordningen. Sverige saknar därför systematiska modeller för att följa upp och värdera mål och effekter för forskningen. En analys av forskningspropositionerna i Sverige från 2005 ger vid handen att kunskapsunderlaget i dessa propositioner skiftat, med stort spelrum för Enskilda aktörers intressen. Till skillnad från i Storbritannien och Nederländerna spelar inte de svenska akademierna någon betydande roll inom det forskningspolitiska området. Sverige saknar också institut som i det norska fallet, och den akademiska forskningen är fragmenterad. Även om de svenska forskningsfinansiärerna rustat upp sina analysavdelningar väsentligt, är de huvudsakligen knutna till myndighetsuppdraget medan deras ställning som rådgivare – även om Vetenskapsrådet de jura har en sådan roll – är ganska oklar.

Hur bör forskningsanalys organiseras?
Rapporten från NIFU och KTH ger olika förslag på hantering av den forskningsanalytiska funktionen. I den listas ett antal funktioner som bör utgöra utgångspunkten för varje upprustning av forskningsanalysen:

  • Kvantitativ systemöversikt av typen «forskningsbarometer» (sammanställning av statistik, bibliometri etc.) med viss regelbundenhet.
  • Identifiering, analys och bedömning av övergripande målsättningar – i analysform men också genom organisering av hearings, seminarier, informella möten etc.
  • Makroanalys, utvecklingen på institutionell och organisatorisk nivå (universitet, institut, branscher etc.)
  • Mikroanalys av vetenskapliga ämnen, miljöer, program etc.
  • Internationell policyanalys och internationella policytrender.
  • Uppföljning och utvärdering av policies.
  • Deltagande i den internationella vetenskapliga debatten inom området.
  • Nationellt debattforum.

 
Dessa uppgifter och kompetenser kan organiseras på olika sätt och i olika former, och behöver inte ha ett institutionellt centrum. Det bör dock finnas någon form av samordning för att säkerställa att ingen uppgift lämnas obevakad, och det bör finnas någon sammanhållen form för att säkra rekrytering och kompetens inom det forskningsanalytiska fältet. Det bör också finnas någon form av kontinuitet för att ge verksamheten trovärdighet ocH betydelse som spelplan för analys och debatt.

En modell är att lägga uppgiften tydligare inom eller i nära anslutning till regeringskansliet för att på så sätt stärka anknytningen till det politiska systemet. En sådan modell påminner om National Science Board (NSB) i USA. NSB är rådgivare till kongressen och presidenten, och har inflytelserika och erfarna ledamöter som understöds av en omfattande analysfunktion (som bland annat publicerar den auktoritativa Science and Engineering Indicators).

NSB genomför olika utredningar om tillståndet för amerikansk och internationell forskning, både på eget initiativ och som respons på politiska initiativ. En svensk motsvarighet skulle kunna utgå från forskningsberedningen, men att ge det ett analytiskt och rådgivande mandat och att koppla den till ett kansli.

En alternativ variant kan kallas det forskningspolitiska nätverket. Viktiga analysuppgifter kan läggas som ett långsiktigt uppdrag till ett eller flera lärosäten och med direkt finansiering över statsbudgeten. En sådan konstruktion kan säkra den vetenskapliga förankringen och ge möjligheter till långsiktig kunskapsuppbyggnad och rekrytering till fältet, och dessutom skapa en anknytning till utbildning.

Alla modeller har styrkor och svagheter. Universitet och akademier har legitimitet men kan vara för begränsade av sin nuvarande roll i forskningspolitiken. Myndigheter i sin tur begränsas av närheten till regeringskansliet. Verksamheter inom regeringskansliet riskerar att dras in i det dagliga arbetet och mista sin analytiska integritet. Akademiskt baserade analysenheter kan bli marginaliserade. Uppgiften att dokumentera, analysera och värdera villkoren för svensk forskning kvarstår dock att hantera.

Rapporten som artikeln bygger på kan lastas ned på www.iva.se och www.nifu.no