Forskning

Den strategiska forskningens frontlinjer – en omvärldsspaning

I en ny omvärldsanalys har Tillväxtanalys gett en bred bild av hur forskningsfinansiärer i olika länder tänker kring den strategiska forskningens möjligheter och organisation. Vad är det för designideal, organisationsformer och instrument som kan skönjas i den «strategiska forskningens frontlinjer» och vilka framtida frågor och strategival reser det för den strategiska forskningen? Rapporten gjordes på uppdrag av Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) som ett underlag i stiftelsens pågående strategiprocess.

ENRICO DEIACO, AVDELNINGSCHEF, MYNDIGHETEN FÖR TILLVÄXTPOLITISKA UTVÄRDERINGAR OCH ANALYSER
Enrico.deiaco@tillvaxtanalys.se
IRENE EK, ANALYTIKER, MYNDIGHETEN FÖR TILLVÄXTPOLITISKA UTVÄRDERINGAR OCH ANALYSER
irene.ek@tillvaxtanalys.se

Strategisk forskning var en av de specialmodeller som kom till i början av 80-talet inom OECD-området för att främja forskningens ekonomiska avkastning. Det strategiska var forskning på lång sikt men helst knuten till någorlunda operativa samhälleliga eller industriella mål samt grundläggande forskning som huvudsakligen var länkade till nationella intressen.

SSF, liksom många av de internationella strategiska forskningsfinansiärerna, valde att placera sig någonstans mellan «blue skies research» och en mer problemorienterad tillämpad forskning – mellan Vetenskapsrådet och Vinnova – som SSF beskriver rolltagningen i det svenska forskningssystemet. Det var huvudsakligen det långa perspektivet och det vetenskapligt excellenta som dominerade, åtminstone inledningsvis. Det tillfälliga och nyttiggörandet förväntades komma automatiskt. Men fallstudierna visar att de flesta finansiärerna brottas med frågan var någonstans den nya balanspunkten ska ligga – mera till vänster eller mera till höger?

Designideal
Vi menar emellertid att observationerna skulle kunna tolkas som att aktörerna inte väljer en enskild punkt i skalan mellan de båda ytterligheterna, utan tvingas inse att excellent strategisk forskning och nyttiggörande, långsiktighet och flexibilitet måste gå ännu mer hand i hand för att klara de utmaningar som politiken sätter högt på den kommande dagordningen.

Analysen visar att de flesta av de studerade forskningsfinansiärerna har relativt korta planeringshorisonter på cirka 3–5 år. Den framtida inriktningen påverkas till stor del av ländernas politiska agendor som vanligtvis också följer 3- till 5-årscykler. En majoritet av finansiärerna vill ha ett rörligare och effektivare finansieringssystem som verkar hänga ihop med att förändringstrycket ökar i en allt mer komplex och snabbt föränderlig omvärld.

Men finansiärerna verkar också välja att gå en fin balansgång mellan å ena sidan den egna regeringens forskningsprioriteringar och å andra sidan den fria forskningen där forskarna själva bestämmer inriktningen. För att få del av de statliga forskningsmedlen behöver finansiärerna visa att de implementerar de politiska prioriteringarna i sina satsningar. När politiken ändras styrs ofta existerande forskningsmedel om så att en ny politisk inriktning kan implementeras. Omvärldsanalysen visar således att prioriteringsprocesserna hos finansiärerna är mer komplexa än tidigare och har inslag av både «top-down» och «bottom-up» på samma gång.

Det är också slående att de områden som pekas ut i politiken är breda och har i ökande grad karaktären av samhällsutmaningar snarare än avgränsade ämnesområden. Detta medför att finansiärerna i sin tur sällan prioriterar klart avgränsade ämnesområden i sina strategier utan formulerar breda nationella utmaningar för att förenkla kommunikationen med policysfären.

Måhända kan den ökade betoningen vi ser hos flera av forskningsfinansiärerna på flexibilitet och avsaknad av långsiktiga strategiplaner tolkas som att valet inte är mellan strategiska och taktiska synsätt – båda ser ut att behövas för att verka strategiskt i den forskningspolitiska omvärld som de olika aktörerna ser framför sig. Designutmaningen, eller designidealet, verkar således vara att i än högre grad kunna klara av både excellent strategisk forskning och ta ett större steg närmare nyttiggörande samt att finna organisationsformer för att både hantera den långa sikten och den korta sikten. Detta är det designideal som ses som «the new normal» i de olika länderna.

Organisationsmodeller
Ser man till de olika forskningsfinansiärernas historia så har organisationsmodellerna varierat över tiden. Under de formativa åren organiserades ofta den strategiska forskningen i stora program, koncentrerade satsningar gärna i form av centers of excellence och i skärningspunkten mellan grundvetenskapliga områden och tillämpningar. Men i Sverige och i flera av de andra länderna har stora strategiska centra skalats ned och ersatts med så kallade rambidrag och individuella bidrag. Antalet bidragsformer har också blivit något färre.

Hur väl anpassade är dessa organisationsmodeller, när designidealet är att klara av både det strategiska och taktiska samt både forskning och ett nyttiggörande som är närmare en konkret lösning? Strävan efter forskningsinitiativ som klarar av att skapa bryggor mot konkreta lösningar ter sig som en avgörande organisatorisk utmaning i de flesta av fallen. I den forskningspolitiska litteraturen och i organisationsforskning, när man jämfört hur olika vetenskapsområden klarat av att både bedriva grundläggande forskning och accelerera innovation, nämns smarta FoU-program som en viktig förutsättning (dock inte en tillräcklig förutsättning). Inspirationerna kommer främst från stora amerikanska forskningsprogram och omfattar följande policyingredienser: 1) viktigt att utveckla en stor stock av humankapital under en längre tid inom området snarare än att accelerera flödet. 2) skapa tydliga nätverk till en mängd aktörer, 3) låta en del av forskningsprogrammen omfattas av «skunk works» eller «wild ducks», 4) accelerera de mång- och tvärvetenskapliga inslagen samt 5) lägga betydande resurser på att involvera olika aktörer i alla faser av forskningsprocessen.

Fallet DARPA är den finansiär som vi menar kanske ligger närmast dessa arbets- och organisationsmodeller. Framförallt lägger man stora resurser och ansträngningar på att engagera aktörer i alla faser av forskningsprogrammet, inte minst med syftet att skapa en hög framtida mottagningskapacitet och beredskap när väl forskningen kommit närmare fram mot ett nyttiggörande i form av en produkt eller tjänst. I boxen visas på några av DARPA:s organisatoriska inslag.

En annan trend som observerats är att accelerera forskningen mot användning genom att skapa okonventionella forsknings- och innovationsmiljöer. Vi noterar i de olika fallen att flera av de studerade forskningsfinansiärerna upprättar stora konsortier för att klara av utmaningarna. I intervjuerna noteras behovet av öppna och stora kollaborativa samverkansprogram (större än 10 millioner euro per år). Men man bygger konsortierna kring de bästa forskarna internationellt och från olika discipliner snarare än att sätta upp stora program och sedan rekrytera forskare. Det bör noteras att man också är snabba med att göra en exit om det skulle behövas.

Fig. s. 21

Sammanfattningsvis ser det ut som att det övergripande designidealet favoriserar mer komplexa organisationsformer med en väsentligt större internationell komponent än tidigare samt att få olika externa aktörer som företag av olika storlek att snabbare ta vid när forskningsprojekten slutar. Hur har detta påverkat forskningsfinansiärernas val av instrument?

Instrumenten
De mer komplexa strategiska designidealen och organisationsmodellerna förväntade vi oss skulle generera nya bidragsformer och stödinstrument, men här noterar vi att det snarare pågår en livlig diskussion om vilka dessa är än en introduktion av nya innovativa instrument. Man kan säga att policystrategierna är mer nydanande än stödinstrumenten – dock ser vi en trend mot färre instrument.

Omvärldsanalysen visar att det ofta finns en ganska klar koppling mellan de styrande policydokumenten och finansiärernas strategier men att stödinstrumenten inte följer samma inriktning. Trots detta indikerar intervjuerna att de flesta finansiärerna inte kommer att förnya stödinstrumenten i någon högre grad under den kommande 5–10-årsperioden.

Man kan i fallstudierna notera att de instrument som diskuteras i strategierna, men som ännu inte implementeras i någon nämnvärd utsträckning, är en ökad andel PPP-samarbeten (Public Private Partnerships) med såväl små som stora företag och där forskningsfrågorna definieras tillsammans med medborgare, patienter, användare och företag.

Några exempel som noteras i de olika fallbeskrivningarna är behovet av att engagera olika aktörer i alla delsteg i forskningsprocesserna men också som i DARPA-fallet rekrytera programledare med stor frihet att sätta sin prägel på det område och program som de äger, att effektivisera forskningsansökningsprocessen genom dialoger och förstudier för att snabba på ansökningsförfarande och fånga nya spännande projekt som kommer upp, att aktivt skapa «communities» och ett utåtriktat arbetssätt – allt i syfte att kunna förnya den strategiska forskningens frontlinjer.

Trångt i mitten
Det som omvärldsanalysen sammanfattningsvis antyder är att även de s k strategiska forskningsfinansiärerna rör sig mot den mitt som redan befolkas av många andra forskningsfinansiärer. Det man kan se är att den internationella liksom den svenska spelplanen för strategisk forskning kommer att befolkas av betydligt flere aktörer än tidigare – det verkar helt enkelt bli trångt i mitten med finansiärer som gör ungefär samma sak.

Fig. s. 20

Artikeln bygger på rapporten: Den strategiska forskningens frontlinjer – en omvärldsanalys av internationella finansiärers inriktning och stödinstrument, Rapport 2015:09. (http://bit.ly/1neCLCe)